Årsresumé 2017 | Isabella Löwengrips blogg

När jag började skriva det här inlägget ville jag dela med mig av känslor kring min skilsmässa som inledning. Samtidigt inser jag att det inte är rättvist mot er eller mig själv att fokusera på mörkret som funnits i år. Även om den har varit en central del av hela mitt 2017 finns det så mycket mer som har hänt som värmer mig och det är inte mörkret, tårarna och tvisterna som definierar mig. Ni kommer få läsa om djupa känslor jag haft med skilsmässan i detta inlägg men först vill jag lyfta fram några av alla starka ljusglimtar året fört med sig. Det blev också en rätt lång text med mycket känslor, mer än vad ni är vana vid men jag har haft mycket tid att tänka och känna under min fantastiska semester här på Maldiverna så jag hoppas att ni läser allt även om det är mycket.

Det jag har landat i är att Livet ÄR förändring. Det är inget jag försöker hindra utan något jag gärna omfamnar och försöker lära mig av. Det som var min kärna för tio år sedan har idag utvecklats, slipats bort eller förstärks. Jag har upptäckt nya delar som jag uppfylls av, värderar och älskar och saker jag inte vill ha kvar i mitt liv.

Vad definierar mig just nu? Ju mer jag tänker på det desto enklare blir det att se.

1. Är att jag älskar mina barn. Dom är det vackraste jag upplevt och kärleken till dom både driver och utmanar mig dagligen. Deras utveckling är så otrolig att vara en del av och ibland när jag ligger nära dem i sängen och känner deras varma kroppar omfamnandes mig och hör deras små andetag fylls jag av en glädje som värmer hela min själ. Varje dag är ett äventyr för dom och att få finnas där och dela det är en grund för min existens.

Första resan med barnen på egen hand i somras.

2. Jag älskar att driva mina bolag, bryta ny mark och växa. Jag älskar att uttrycka min inre kraft och se det förverkligas i något världsligt. Vi har alla olika sätt att uttrycka vårt inre och detta är det sätt som är mitt. Ibland märker jag att läsare i kommentarsfältet blandar ihop min starka passion för mitt entreprenörskap med att jag tycker det är den enda rätta vägen. För mig handlar det om att man ska göra det man älskar oavsett vad det är. Så länge det fyller upp dig är det den vägen du ska gå, oavsett prövningar och vad andra tycker. Det vet jag många av er gör och det gör mig glad.

Konferens i Marbella med LCC. Det var häftigt att kunna ta med bolaget dit.

3. Det tredje som definierat mitt år lite extra är livet när jag varken är mitt karriärsjag eller mammarollen. När man är så uppfylld av kärleken till barnen och bolagen är det lätt att min egen värld sätts åt sidan. Just nu hittar jag så mycket att glädjas åt och som skapar harmoni och ger mig styrka i mina andra livsgrunder. Att få dela tankar med världens mest intressanta människor är en sådan sak. Antingen genom böcker, luncher, spännade samtal i min onlineserie eller långa middagar med gott vin och ibland en god dessert. Miljöombyten är också något som ger mig lycka. Att ena veckan vara i världens mest händelserika stad New York och få dela verklighet med inspirerande entreprenörer för att nu bara någon vecka senare känna solen som kysser min hud vid en bädd direkt i mitt hus över ett glasklart hav. Det gör mig lycklig och jag känner mig mer levande än innan.

Dessa tre saker är rätt enkla men ändå komplicerade och har varit grunden för 2017.

Resorna ger mig massor i livet, jag får träffa fantastiska människor

.... Nu har ni fått ta del av en del av det som tagit plats under året. Som jag skrev tidigare vill jag också dela lite av vad som gjort detta till mitt mest prövande år någonsin. Nu åker vi tillbaka till februari och semestern med O i Thailand:

Vid denna pool tog jag beslutet

Det blev så tydligt. Känslan kom till mig som en blixt . O var iväg på massage. Barnen plaskade i barnpoolen och jag satt på kanten och dinglade med ena benet i det svala vattnet och sneglade på deras glada lek samtidigt som jag lät solstrålarna möta mitt ansikte. Då kom den, känslan att det var dags. Att jag faktiskt skulle våga lämna den relation jag levt så många år i. Jag var redo nu efter månader av tvivel och frustration. Känslan fick mig att leka med tanken på att jag reste själv med barnen och insåg att det hade gått bra. Jag kände mig stark. Sedan tänkte jag på att jag skulle få ha barnen på halvtid och nästa gång jag kisade med ögonen mot solen rann det en tår under solglasögonen. Men jag visste att det var bestämt.

Den semestern var vår sista och jag tror att vi båda hade det på känn. Minuterna och timmarna kröp i snigelfart och luften var konstant tung av spänning. När man ser tillbaka på hur så små saker kunde bli så stora. Hela vardagen ett minfält av onödiga bråk som la beslag på bådas energi helt i onödan. Jag minns hur maten stockade sig i halsen och min kropp försökte vägra varje tugga från att sväljas. När barnen hade somnat på kvällen såg jag till att boka in telefonmöten till läggning. Vid midnatt när jag smög in i huset i Thailand såg jag hur alla tre låg tätt och sov och mitt hjärta ville brista varje kväll. Den hårda långa kampen för att göra allt bra igen hade gått från att vara helhjärtade försök till en spelad fasad av en relation. Jag grät för att jag inte orkade låtsas mer, för att jag önskade att jag kunde trolla så att allt blev bra och för att jag bara ville våra barn väl och det beslutet jag nu stod inför skulle påverka dom för alltid.

När det blev maj bestämde vi oss för att gå ut med att vi skulle separera. Jag trodde att sommaren skulle bli fruktansvärd men dagen efter att jag kom hem från Almedalen på Gotland klev jag in i ett hus som endast var mitt. Det var en befriande känsla. Veckorna med barnen var fina, dom kvällarna vädret tillät satt vi ute på altanen och åt middag vi tre. Vi busade i trädgården och på nätterna ville jag ha dom tätt intill mig. Jag somnade ändå med känslan varje natt av att det var rätt beslut.

När jag inte hade barnen djupdök jag ner i min själ och kände efter var den hade saknat. Jag rensade huset, fyllde kylen med allt jag gillade, strosade runt på Hedengrens bokhandel och fyllde på högen på nattduksbordet. Jag tillät mig själv att bli utbjuden på middagar och besökte olika platser i världen med spännande dejter. Egentligen på tok för tidigt men det var så roligt.

Weekend i Barcelona med bästis

Hösten kom och jag försökte hitta en ny vardag att vänja mig vid. På riktigt. Under våren hade jag suttit på en middag med ett gäng äldre framgångsrika kvinnor och jag minns hur en hade sagt ”jag köpte loss huset efter min skilsmässa och anställde en tjej på heltid att sköta markservicen, hur skulle jag annars fått ihop småbarnsåren och en karriär med hundratals anställda?”.

Efter det gjorde jag så. Matlagning, handling, städ, tvätt och i bland barnvakt när det körde ihop sig vid lämning. Check. Barnen och jag kom in i vår nya vardag och sakta men säkert började livet konstigt nog att rulla på... På ett nytt sätt men också det blev "som vanligt".

Samtidigt som ett nytt liv började ta form med mycket lycka fanns ständigt en närvaro och närhet till känslan av sorg och uppbrott. Sorgen var från början inte så påtaglig. Jag kunde dyka ner i jobb, eller flyga snarare. Över 120 resdagar, ett land i veckan ungefär. Bolagen växte 150 % (Flattered), respektive 75 % (Löwengrip Invest) och 40 % (LCC) under året. Någonstans där släppte jag också en till bok, Aktiedrottning och lanserade min egna Online-serie. Tempo tempo. Det blev både min räddning men också ett lock över mina känslor.

Plåtningar för diverse tidningar, bild med världens bästa kollega och konferencier för EY Entreprenuer of the year .

I slutet mot året började det bubbla under locket och jag blev ledsen, rejält. December månad blev en tung månad.

Åter till nuet:

Jag går in i nya året från en ganska nedstämd plats mentalt, jag vet att jag kan bita ihop och gasa nya året med full energi och känna att allt är på topp. Men jag väljer att stanna lite i mina känslor. Det är läskigt och det gör ont. Livet är betydligt lättare när man stänger av. Men jag stängde av under så många år under min barndom och det vällde upp i vuxen ålder vilket jag mådde dåligt av. Nu har jag valt att känna in sorgen på riktigt. 2018 kommer vara ett år där jag vågar känna både lycka och sorg. Det är pirrigt och känns läskigt men jag älskar att utmana mig själv så det blir med en spänning jag fäster säkerhetsbältet och fortsätter resan med mina känslor.

Det som får mig att fyllas av en otrolig värme och energi är att med 2017 i backspegeln och 2018 framför mig så har jag aldrig varit så peppad på att fortsätta. Bolagen har gjort en enorm resa och ändå vet jag att nu är vi bara i början. En plattform är på plats för otrolig tillväxt närmaste året. Ni kommer få se en hel del hända detta året och jag älskar att veta att nu tar det fart på riktigt. Det ligger mycket i vassen som jag kommer älska att få dela med mig av till er i bolagen.

Känslomässigt har jag aldrig varit så trygg i mig själv och känt mig så lugn i mina känslor trots att det stundtals är tungt. Jag kommer få ett otroligt år med Sally och Gillis och har insett att jag kan ge dem all min kärlek detta året och att de får all kärlek från O trots att vi är skilda. Jag är trygg i att även om jag har haft det svårt med känslor historiskt så ska jag låta mig själv vara den bästa mest kärleksfulla mamman jag kan vara och alltid finnas där för dom.

Hejdå 2017, du var mitt livs största prövning i livet och jag lämnar dig fortfarande omtumlad och nästan andfådd efter dig. Men jag vet att jag kommer att växa och lära mig, så småningom. Hej 2018, vi ses under turbulenta omständigheter men jag vet att du kommer att bli mitt bästa år i livet hittills. Det ser jag fram emot.

Tack till alla ni som varit med mig under året, ni är många där ute som stöttar, peppar och vill mig väl. En del av den drivkraft ni ser i mig kommer från er. Det är jag djupt tacksam för.