Tittar tillbaka

När jag träffade min tidigare assistent (som sedan blev operativ chef i Löwengrip Invest) så sa han ”Om du ska beskriva ditt tidigare liv med en bild så är det ditt körkort”.  Om man tittar på mitt körkort så ser man alltså att det är en pressbild… En bild som vi använde i reklam för Löwengrip. Är det ens okej att göra så?

Utan att överdriva så var varje dag, timma för timma bokad i min kalender i tre månader framåt. Simon sa ordagrant ”Jag hade inte fått in en lillfinger till i det där schemat”. Och visst var det så. På den tiden insåg jag inte riktigt mitt tempo. Från att jag vaknade upp tills att jag gick och la mig (med barnpaus i mellan varannan vecka) så var det någon som slussade runt mig mellan alla möten. Taxin stod redo utanför gatan, lunchen hade hämtas och ställts fram. En Lindt-choklad låg jämt i någons väska om jag behövde energi. Varenda grej som behövdes för att få till dagen hade mina kollegor ordnat – Allt för att maxa min tid.

Jag var bara en docka som svischades runt, som alla slet i.

Simon sa även när vi sågs att nu senare i livet när han har jobbat på andra företag och själv suttit i möten hela dagarna så fick han dåligt samvete över min kalender. Fyra bolag som skulle drivas, ett sociala medie-team som skulle få till allt content med inspelningar av 2-4 kampanjer i veckan samt intervjuer och massor av tv-framträdanden/event. Alltid på topp, mentalt och ytligt polerad.

Bara när jag skriver det här så knyter sig magen på mig. Jag hade nästan glömt bort det här för att vara ärlig. Förträngt. Jag är ju så van med min vardag idag – Här i huset, med Paul och barnen. Visst väntar en annan karriär runt hörnet men aldrig aldrig att jag utsätter mig för det där igen. Där och då visste jag inte bättre. Men nu vet jag.

Familjen kommer först. 

Kram.