En mardröm blev sann

Igår hände det värsta tänkbara för en person som har klaustrofobi. Det här blev ett trauma i mitt liv som jag kommer att behöva jobba med framöver. Ni som läser bloggen vet säkert att jag skrev för några dagar sedan att jag inte kommer att följa med killarna in i grottorna eftersom jag får panik av trånga utrymmen och en grotta med vatten i är nog den värsta tänkbara händelsen.

Copyright 2022. All rights reserved.

Hur som helst. Vi hade hyrt en jättefin båt igår med en skipper. Vi skulle vara ute hela dagen och bada. Vi skulle besöka grottor men jag sa tydligt att jag inte ville. Det räckte med att bada runt båten för mig så kunde Paul och Nicho få simma in. När båten var framme vid första grottan och vi badade utanför i vattnet så sa Skippern (han som kör) att jag borde hänga på in, han jobbar som dykinstruktör sa han och har stor kunskap kring vatten och han har med många barnfamiljer. Skippern tog fram en sån där flytkorv som mina barn har hemma i var pool och sa att jag kunde ha med den.

Jag bestämmer mig i alla fall för att följa med. Grottan är trång och mörk i cirka två meter och sedan öppnas ett fantastiskt blått utrymme. När jag såg ljuset inne i grottan och jag flöt på den där korven så gick det bra. Jag var så stolt över att jag hade klarat det. Jag simmade tillbaka till båten med ett enormt självförtroende, jag klarade av att utmana min klaustrofobi och det gick galant!

Copyright 2022. All rights reserved.

I slutet av en fantastisk dag på havet så säger Skippern att vi kan besöka Blue Grotto. Den är den kända grottan på ön. Men han föreslår att vi kan besöka den efter att den har stängt för allmänheten (nu uppdaterar jag inlägget i efterhand och lägger till att det är olagligt att gå in överhuvudtaget pga riskerna).  Vi blir superpeppade och jag ser fram emot att klara nästa utmaning. Och vad lyxigt att få vara där utan en massa folk! Blue Grotto hade jag hört talas om och när jag googlade på hur den såg ut så var den enormt stor så det kunde ju inte vara så läskigt.

Bild från google men såhär ser den ut.

Jag tar med mig flytkorven igen eftersom jag inte riktigt litar på min egen simförmåga på öppet hav utan en botten att stå på. Paul, Nicho och jag simmar in men Nicho simmar ut igen efter en stund. Paul har med sin undervattenskamera och tar mängder med bilder. Vi är upptagna med det i säkert i en halvtimma och märker inte att vågorna börjar bli större in mot grotthålet. Det var helt stilla när vi simmade in. Men när jag ser det, är det försent. Paul och jag är helt själva i grottan och mot öppningen som ni ser på bilden slår vågorna in över hela hålet och vi kommer inte ut, det är vatten överallt.

Nu får jag panik. Det öser in vatten utan stopp och jag ser knappt ut på andra sidan. När vågen väl har slagit in mot klippan och det börjar lugna sig så kommer ytterligare en ny våg som slår och täcker hela öppningen igen. Så håller det på i evigheter. Jag får dödsångest och gråter först hysteriskt, skriker och efter en stund blir jag helt apatisk och jag hör inte vad Paul säger.

Paul skriker åt mig att vända mig om så att jag inte ser vågorna och jag gör det efter ett tag och håller fast vid min flytkorv för plötsligt vet jag inte hur jag simmar längre. Det är över hundra meter ner till botten och jag måste hålla tag i den. Jag försöker andas s0m jag har lärt mig och lyssna på vad Paul säger men hans röst känns som att den låter från hundra meters avstånd och den är otydlig. Jag hör ingenting.

Efter en stund skriker Paul att jag måste hålla i hans axlar och att vi måste närma oss utgången och att det är dags att ta sig ut. Det är som att någon stryper mig samtidigt. I mitt huvud har jag två tankar, antingen följer jag min dödsångest och då kommer jag att ha svårt att ens hålla fast den där flytkorven under mina armar. Eller så stänger jag av tankarna och lyssnar på Paul.

Jag håller i hans axlar och vi närmar oss utgången, det blir så strömt när vågen dras tillbaka. Hade vi dragits med i strömmen ut så hade våra huvuden slagit mot taket i öppningen.  Efter en stund så ropar Paul NU och då drar han oss ut precis innan en jättevåg slår till igen.

Det gick bra tack och lov men resten av färden hem låg jag i fosterställning på däck med Paul bredvid och grät. Vi pratade med Skippern efteråt, han skulle inte tagit med oss dit vid den tiden om vågorna blev större då. Jag var så tydlig med från första stund att jag tycker att det är läskigt. Till hans försvar så var det mycket barnfamiljer där jämt vilket jag förstår är sant eftersom det är så poppis, men vi kom ju dit mycket senare. Vågorna var större då.

Det här blev traumatiskt för mig. Jag hoppas inte att det här påverkar  mitt simmande i havet under en lång tid för jag gillar ju det, men just nu tänker jag inte bada där det är vågor. Aldrig i livet. Gällande klaustrofobin så känns det en mardröm att behöva sitt på ett plan på vägen hem imorgon. Jag vet inte hur jag ska fixa det.

Till alla er som ska besöka Blue Grotto, det är vackert men det är inte värt risken om det är vågor ute. Paul som är extremt simkunnig sa att även om man inte har klaustrofobi så hade den där upplevelsen varit en mardröm för alla. Paul sa att för egen del så hade han kunnat ta ett djupt andetag och simmat under ett valv cirka 5-6 meter ner. Men han kan hålla andan i flera minuter. Men vilka kan det?

I natt vaknade jag skrikandes, fy.

Om ni känner några som ska besöka liknande grottor med trånga ingångar, sprid gärna att denna risk finns.