Tillsammans mot cancer

Den här jäkla jetlagen som aldrig slutar. Jag klev upp som vanligt 04 samma dag som jag skulle medverka i Cancergalan. Den började 20.00 och slutade 22.00 så jag var orolig att jag skulle bli supertrött. Men man blir pigg när det händer saker så jag märkte inte av tröttheten igår förens jag la mig i sängen vid elva. Tur det! Det var fantastiskt att få vara med på ett litet hörn igår av Tillsammans mot Cancer som galan hette igår. Mitt uppdrag tillsammans med andra människor var att ta emot samtal när folk ringde in och ville bli månadsgivare. Det var fina samtal med skratt blandat med otroligt tunga då den som ringde upp hade någon i familjen med cancer.

Jag hade i början svårt att veta vad jag skulle säga när de samtalen kom men jag kom in i det efter ett tag. De var många äldre som ringde in som också ville prata av sig. Det var fint att få lyssna.

Galan spelades in på Grand Hotel och alla som kom fick ta ett PCR-test. Dock var det ingen publik utan alla sekvenser för förinspelade förutom själva filmningen av oss och programledarna.

Såhär såg jag ut

När programledare stod i  mitten av rummet så såg det helt annorlunda ut på bild, såhär såg det ut i rutan:

Allt ser alltid mycket större ut i tv än vad det är i verkligheten.

Jag satt med denna två fantastiska människor

Över 13 000 blev månadsgivare igår. Helt otroligt!

Mitt Cancerfonden-armband. Armbandet bredvid fick jag av Paul i julklapp. Dagen idag har bestått av möten och så gästade jag en podcast. Jag har försökt hålla ögonen öppna men nu är det kämpigt. Jag har satt en gräns på 22.00 ikväll, efter det får jag sova så att jag kommer in i rätt rytm. Hade jag varit 20 år så hade jag bara fnyst åt jetlag, när jag är 30 är det betydligt tuffare. Men det kom endast när jag kom hem och inte därborta, tur det i alla fall.

Vi hörs imorgon när jag är piggare! Stor kram.