Timmar i skogen

Ut i skogen med dig, var det någon som sa. Jag har aldrig någonsin spenderat så mycket tid utomhus som under denna fas. Jag går och går. Det löser ingenting men det ger en stund frid inombords. I början behövde jag lyssna på något under tiden, nu föredrar jag tystnaden. Tystnaden var tidigare något som skrämde mig oerhört. Nu något befriande och efterlängtat.

Det är lustigt det där med faser.

Förnekelse och chock. Sedan går det över till att bli handlingskraftig. Lösa allt som behöver lösas. När det ges möjlighet börjar bearbetningen och försöka förstå det som har hänt, lägga pusslet. Det är oerhört massivt för känslor av skuld och skam är tunga att bära. Slutligen kommer man till en fas där man måste bestämma sig för att läka ihop igen och hitta en ny grund att stå på. Jag är någonstans där i mitten av de sista faserna. Jag behöver inte vara lika stark längre vilket gör det svårare. Aldrig tidigare har det varit så smärtsamt att få andas ut. Men jag antar att det är kostnaden för att ha hållit andan i så många år.

Copyright 2020. All rights reserved.

God natt,