Det ska gå att vända

Egentligen vill jag skriva om något roligt och hur allt är bra men eftersom livet är mycket just nu måste jag vara ärlig med det.

Idag har jag knaprat Novaluzid och ätit Omeprazol. De brukar fungera när jag känner av magkatarr. Eftersom jag är van att leva ett hektiskt liv har jag lärt mig när jag ligger på gränsen och det är nu. Nu har jag kommit till en nivå där det är som knivar i magen från eftermiddagen till läggning vilket innebär jag måste ta jobbet halvt liggandes. Ingen mat går heller ner. Allt går bara upp. Jag har varit i sådana faser många gånger i livet och skulle jag fortsätta hade de slutat med att jag börjar kräkas blod. Och då väntar dagar på sjukhuset. Det har jag inte råd med så därför måste jag ha en plan för att kroppen ska orka några månader till för vi är långt i från klara med bolagens vändning. Min kropp har varit i en kris sedan september så det är inte konstigt att den säger ifrån. Det hade den gjort betydligt tidigare om det inte varit för min psykolog och läkarteam som varit med mig under allt som hänt och hela tiden haft en plan.

Mitt liv är så extremt just nu med den mediala uppmärksamheten samt undvika konkurs under tiden att jag behövt ett läkarteam som ser till att vi får upp mig på fötterna jämt. Annars hade det inte gått. Sedan september har det varit lugnade i olika styrkor, insomningstabletter och betablockerande. Nu väntar ytterligare en fas med noll kaffe, vin, läsk, tuggummi och inga chiligrytor precis för att hjälpa magen. Sedan såklart regelbundna avstämningar med psykologen och träning.Om jag hade haft ett normalt jobb hade jag kunnat sjukskriva mig i några månader men det går ju inte.

Försvinner jag i veckor så kommer att bolagen knappt finns kvar när jag är tillbaka. Allt är alldeles för skört tyvärr. Det är därför jag är glad över mitt läkarteam. Jag minns när jag skulle ta emot priset näringslivets mäktigaste kvinna så hade jag 40 graders feber och ingen röst. Men min läkare som är van att jobba med folk som måste dyka på scen när de lovat – proppade i mig mänger med kortison. I två dagar blev jag plötsligt frisk och fixade alla intervjuer. Men sedan blev jag ju jättesjuk när jag var färdig.

Så det finns privata läkare och psykologer i team som är oerhört duktiga på krishantering både fysiskt och mentalt. I mitt offentliga liv är det tacksamt att slippa gå med en situation som detta till vårdcentralen – Det hade ju inte gått. Det är en sak att lösa en kris under 6-8 månader med varsel av halva personalstyrkan och allt hemska med vad det innebär. Men att göra det i offentlighetens ljus samtidigt har varit fruktansvärt och gett enorma ångestpåslag.

Men trots att kroppen ryter ifrån så går ändå bolagen sakta sakta åt rätt håll. Jag måste bara hitta ett sätt att hålla ut kroppsligt. Snart snart snart kommer det att ljusa ännu mer.

Små stunder i vardagen där man får samla kraft – Som vid lämning. Alltid så mysigt.