ANNONS

I en kuliss

/

Kan du förklara hur du menar då du skriver att huset känns som en kuliss? Nu när vi får så mycket ärlighet, vilket jag själv tidigare också efterfrågat, så vill åtminstone inte jag börja feltolka!

Jadu. Från början så var huset mitt drömhus. Det är ett drömhus. Läget, ytorna, utsikten, bryggan. Men jag har inte fått en lugn stund i huset. Jag fick nycklarna för exakt ett år sedan men det skulle dröja en månad innan jag fick flytta in på grund av säkerhetsskäl. Barnen och jag bodde på Grand hotell varvat med att vi åkte till Spanien med min föredetta livvakt. Precis innan julafton blev huset vårt igen men det kändes ju inte som hemma då. Utöver det så har huset besökts av två stalkers varav den ena flög hem till mig från Frankrike (honom mötte jag i en rättegång i januari) samt att en andra stalkern fick kontaktförbud efter månaders trakassering.

Listan kan göras längre. Journalister som stått utanför och fotat och nyfikna människor som knatat runt för att titta. Säkert snälla människor men tajmingen blev fel. Jag har hellre vistats på hotell och rest än att ha varit hemma för att det har blivit en form av psykisk stress – Jag fixar inte knackningarna på dörren. Jag antar att det är en form av posttraumatisk stress. Och det påverkar min sömn oerhört. Under våren i år blev livet lite lugnare och vi passade på att bygga poolen men bolaget gick i konkurs och det blev en utdragen process. Jag har kämpat med torgskräck under åren och bägaren rann över lite när det var nya människor utanför huset varje dag och skulle bygga. Jag hittade plötsligt ingen plats alls som var helt min.

7ca401db 0c54 4f33 9193 c0e80965cd7c.jpg

Men det största felet gjorde jag själv.

Samma dag som jag satte nycklarna i huset filmade jag med mobilen och la upp på min instagram exakt alla rum och vrår. Efter den stunden blev nog huset mer en kuliss än ett hem och det återhämtade sig aldrig.

Det känns okej att bo där i några månader till. Huset är väldigt fint på vintern och jag älskar den öppna brasan. Men jag ser fram emot att flytta in till stan och en tryggare tillvaro. Jag kommer inte att vara skriven på min adress eller visa upp hela hemmet såsom jag har gjort tidigare. Det misstaget gör jag inte om igen. Det tär för mycket av mig. Jag behöver ha en privat tillvaro.

49c48efb 7f85 4120 b3a3 f266c40980ea.jpg

Dagens jobb tog mig till en klippa idag ute på ön, så fint. Jag älskar Lidingö, hade jag kunnat hade jag bott kvar i hus men i den situationen jag är i är det svårt att känna sig 100% trygg. Framför allt är säkerheten väldigt kostsam och är kvävande. Jag har i princip ständigt någon obehaglig person som kontaktar mig och jag tror tyvärr inte att det kommer att minska med åren, därför är rekommendationen att jag bor i stan. Hatet som finns där ute är för stort. Majoriteten av alla gånger jag har kommit hem under året när det är mörkt har jag behövt en vakt med mig. Det går inte att leva så, jag vill inte leva så heller.

Eller ett tag kanske jag faktiskt ville ha det så. Men nu i efterhand har jag insett att behovet av alla människor runt om mig var för att slippa vara ensam. Nu tvingas jag vara ensam och trots att det har varit smärtsamt att möta så känner jag att det är rätt väg att gå. Ensamheten och jag är absolut inte vänner än, jag lägger mig hellre med barnen än att vara uppe själv (förut har jag haft någon av tjejerna i huset) men det är något som jag tagit tag i under hösten. Jag har inte mycket kraft just nu, glöden hos mig pyr. Men jag vet innerst inne att jag måste igenom detta för att bygga något mer stabilt i mig. Växa eller dö, var de någon som sa. Jag måste få växa.

81
764

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00