Efter ett dygn hemma

Jag har knappt lämnat mitt hem på ett dygn. Igår var jag och tränade med Pontus på morgonen (väldigt bra att hålla i träningen) och sedan hämtade jag barnen. Annars skötte jag jobbet hemifrån. Vissa dagar orkar jag inte riktigt jobba i stan, jag blir alltid igenkänd och går man och dras med ångest så förvärrar det situationen. Om jag inte lyssnar på min kropp och vågar vara hemma när det känns tufft utan utsätter mig för en massa folk då kommer en torgskräck fram. Torgskräcken har jag kämpat med i många år. Torgskräck och ångest kommer hand i hand för mig, jag vet inte riktigt vad som är hönan och ägget. Men är jag märker att något av dom är på gång så backar jag alltid och stannar hemma.

När jag inte dras med ovan så är jag annars en social varelse som trivs på scen. Idag när kan vaknade var ångesten inte lika stor så jag lämnade barnen och åkte till kontoret. Idag väntar möten och ikväll ska jag stå på scen hos Hand in Hand och berätta om min Kenyaresa. Det känns ändå bra, det var en fantastisk resa och jag längtar redan efter att få göra nästa. Däremot känner jag mig själv så bra att jag vet att jag ”kommer att ta ut mig” idag så imorgon får bli mer osocialt för att balansera upp allt.

Det är tacksamt med att bli vuxen, man lär sig sina mönster och kan agera efter det så vardagens förutsättningar är så optimala som det går. Eller försöka i alla fall.

Processed with VSCO with dog1 preset

Foto: Copyright 2019. All rights reserved.

Ångestens bästa botemedel; närheten med barnen. Igår låg vi och gosade tätt ihop framför en julfilm (vi börjar längta) och så somnade vi alla i min säng. Ingen av oss hade egentligen lust att gå upp imorse men vi påminde varandra att det är fredag imorgon. Favoritdagen. När vi kom ner så hade Lovisa tänt brasan och gjort det så mysigt vid frukosten. Det uppskattades.

Jag lämnade Gillis först och sedan Sally. Vädret var sådär hösthemskt. Sally frågade mig ”mamma, vem har bestämt att vi barn måste vara ute när det regnar när man kan vara inne och pyssla istället? Vem är det som vill vara ute egentligen?”. När jag klev in i min varma bil igen så blev jag tacksam över att barnens pappa och jag skippade ur och skur-dagis.

Processed with VSCO with dog1 preset

Foto: Copyright 2019. All rights reserved.

Kemade-plagg och redo för en dag på kontoret och jobbevent ikväll (missar nattning). Jag har alltid sagt till mina anställda att man ska säga till när man är nere så att man vet om det. Nu är vi 25 anställda (Löwengrip Invest och Löwengrip Beauty) de är inte så många så det är klokt att behålla en familjekänsla så länge som det är möjligt och finnas där för varandra i vått och torrt. Det var svårare när vi satt dubbelt så många med de andra bolagen. Om man är nere i en svacka så ska jobbet kännas som en frizon i vardagen – Det är mitt mål med känslan här. Idag kommer jag att berätta att livet i sig är lite tufft med svackan men att just idag känns det okej.

Hur mår ni idag? Vad har ni för utmaningar?

  1. H skriver:

    Driv är inte värt något utan analys.

  2. Hanna skriver:

    Granska feedback av dina produkter på Amazon i USA. Pris är en sak som återkommer. Du har lite feedback överlag på denna plattform. Bygger inte denna plattform på algoritmer? Borde inte du kunna djupdyka där och hitta hål?

  3. Louise skriver:

    Här blev det bråk och konflikter hemma på kvällen. Tur att man kan bli sams och kramas❤️Önskar ofta att jag hade mer tålamod, men är glad att jag spenderar så tid med dem, vi har ju många fina stunder med😊Håller med dig om att närhet till barnen är det bästa mot ångest; satt också ihopkrupen med min yngsta under en filt och tittade på barnfilm igår.

  4. Känner mig totalt misslyckad vad gäller val av jobb. Känns som att män ofta ”kör över mig” och dumförklarar mig. Jobbar som enda tjej med bara män. Jobbig känsla.

    1. Först o främst, du är en KVINNA bland män. Du förtjänar att vara där men förtjänar inte det bemötandet. Hoppas att du kan ta upp det här med någon del inom organisationen eller dylikt. Styrkekram

    1. Sandra skriver:

      Ta upp det m chef eller likande: finns ingen man som ska sätta sig på dig. Nånsin

  5. B skriver:

    Min utmaning är att hitta balansen mellan jobb och hem, att vänja mig vid att stå på scen och tala, att vara en bra förälder, att inte vara så tillmötesgående och säga ja till alla uppdrag. Jag börjar känna mig sliten. Tack för att du delar med dig Isabella, känns stärkande att inte vara ensam med utmaningar vi är många.

    1. G skriver:

      Trodde du du var ensam?!

      1. Maria skriver:

        Oftast så känns det så, när allt känns hopplöst

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..