ANNONS

Offentlig ensamhet

/

En känsla jag alltid kommer att få kämpa med är känslan av ensamhet. Jag har lärt mig att acceptera att det är något som jag ständigt måste tampas med. Som följer mig som en skugga. Det sitter så djupt rotat i mig. Det är inte alltid så att jag lidit av det egentligen, ibland har det varit en styrka – Att kunna gasa på i mitt jobb oavsett var jag är i världen. Men ibland när vardagens tempo sjunker kan det bli tungt och mörkt. Det är som att jag har accepterat att jag har nog fått det mesta i livet men att baksidan av offentligheten och karriären är en ensamhet. Det är som att jag landat i att det inte går att få allt – Och att det är okej. Att leva mitt liv kräver enorma uppoffringar, offentligheten har utan att jag valt det – förändrat mig en del och gjort mig mer stängd och stundtals mer skeptisk mot människor. För att skydda mig själv. Sist jag släppte in någon person och faktiskt älskade blev det ett djupt och fruktansvärt fall. Något som jag fortfarande inte återhämtat mig från.

Jag hittade förresten några rader i en bok som jag kunde relatera till så mycket…

Jag står inte på scen men jag har snart levt halva mitt liv som offentlig person. Jag vet att min uppväxt har gjort mig stark, att ständigt varit bedömd sedan tonåren har gjort mig hårdhudad och insett hur lite andras åsikter rör mig. Men det finns en baksida i den där offentliga ensamheten som är hemsk. Ett av förra årets tuffaste minnen var när det var rubriker var och varannan dag i Sverige och barnen och jag fick fly landet och jag satt ensam i en lekpark i Spanien och försökte hålla ihop framför barnen. Det var första gången jag ifrågasatte mitt val av liv. Är det värt det?

Copyright 2019. All rights reserved.

En av mina följare kommenterade idag på instagram om att min blick var sorgsen. Efter att jag började meditera varje dag så har jag bättre kontakt med mitt mående och jag känner mig egentligen lugn och stark. Den största känslan är tacksamhet för allt jag får uppleva i livet. Jag vaknar tacksam och jag somnar tacksam. Eftersom jag är en positiv själ tänker jag att jag inte får klaga eftersom jag har två friska barn, vänner och ett fantastisk jobb.

Men visst finns det en ensamhet som grund som jag inte riktigt vet vad jag ska göra åt. Men alla människor har ju sina utmaningar i livet, det kanske alltid kommer att vara min? Jag vet att mina vänner alltid blir bekymrade när jag skriver om detta och känner sig otillräckliga, det handlar inte om det. Jag har verkligen hittat fina vänner som är som min familj. Jag tror bara att det är en känsla som jag alltid kommer att ha inombords, oavsett andras närvaro. Men visst, det blir inte lättare direkt ju mer offentlig jag blir. Min utmaning kommer att vara att släppa in människor längs vägen och våga tro på att dom stannar även när jag är låg. Den har jag svårt att ta till mig. Men jag försöker.

Under tiden får jag leva med skuggan.

Men det är okej.

124

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00