The intern

Jag är inget stort fan av film eller serier, men efter att ha skrivit av mig i min lilla notebook och läst om människan i två timmar så blev det två stycken. Först Jackie, sorglig och lite för mörk för mig. Sedan lättade jag upp med The Intern. Trodde jag. Men hela filmen kändes som en lightversion av mitt egna liv. Grät över en massa saker, påminnelsen av ett äktenskap som inte höll och att jag nog alltid saknat en ordentlig mentor. Någon äldre som jag kan rådfråga, lita på. Det är så svårt.

Men sedan öste det tacksamhet över Ida som jobbar hemma hos mig sedan 1,5 år tillbaka. Vi har jobbat till och från i några år tillbaka och hon visste om att jag skulle skiljas. Från ingenstans kommer hon med förslaget att hon gärna hjälper mig på heltid att få ihop mitt liv. Mitt i allt kaos stod hon där som en trygg punkt. Alltifrån koordinera huset med alla människor som får allt att gå runt, hon gör alla inköp och ser till att barnen har kläder till varje säsong, hon har fullmakt till apoteket, bokar in allas tandläkarbesök, ser till att huset är julpyntat och att vi har klappar under grannen. Jag skulle aldrig hinna.

Jag minns hur nervös jag var över förra julen. Den första på egen hand, jag ville att barnen skulle känna att det var okej. Jag är inte speciellt pysslig av mig och min tid var minimal. Men en fredag när barnen och jag kom hem tidigare hade hon förberett hela huset med vackert julpynt och på bordet stor ett pepparkakshus som barnen och jag kunde dekorera. Det betydde så mycket. Hon är som en fe som smyger runt i huset och får mitt liv att gå ihop. Alltid är hon steget före. Linser beställda, passet är framme. Trixfotbollen som Gillis ska ha med till förskolan så att Odd har den till söndagens fotbollsskola. Jag ser bara några få procent av vad Ida gör varje dag.

Under filmen The Intern blev jag gråtfärdig över hur fina människor det finns som allltid gör det där extra utan att de behöver. Jag har faktiskt ett helt team där alla gör mer än vad man kan önska.

Nu har jag landat med två av dom personerna här i NYC och vi ska strax till hotellet och sedan vidare till kvällens lanseringsmiddag för Löwengrip. På plats är en annan stjärna, Jeanette vår vice VD. Hon flög hit igår kväll. Efter 20 år på franska Loreal kom hon till Löwengrip. Det är vi stolta över.

Önska oss lycka till!

  1. Sofia skriver:

    Vet du hur jag kände nu!? Phu! Tack att det inte bara är jag som inte är pysslig, inte har tid att jul dekorera (eller prioriterar annat), jag fick en känsla av att ‘det är ok’. Tack Isabella, nu skall jag leta efter en hus-assistent. Kram

  2. Ellen skriver:

    Åhh så tråkigt att du inte köper julklappar själv.. hoppas i alla fall att det är du som väljer vilka klappar som skall köpas

  3. Ann skriver:

    Härligt att uppskatta de personer som hjälper dig. Hur känner du själv kring att hjälpa andra utan vinning så att säga? Löwengrip kanske kan uppmärksamma att det är rosa bandet denna månad, ni har väl aldrig bidragit till rosa bandet? 💕🌸

    1. Håller med att de borde uppmärksamma Rosa Bandet! Det ger också bra goodwill för företag, många stora företag gör ju det. Sen har hon många unga tjejer anställda och enl statistiken kommer ett par stycken av de drabbas. Skulle kanske gjort några rosa produkter att sälja den här månaden till förmån för Bröstcancerfonden?

  4. Anitha skriver:

    Lycka till Isabella.
    Med allt du gör och kommer att göra. Jag är sanslöst imponerad av din framfart och dina framgångar. Skönt att du drar in så mycket pengar att du kan kosta på dig teamet som hjälper dig med allt.
    Väldigt kul med din nya vice VD.

    Hoppas alla kritiker läser detta inlägg där Isabella uttrycker sin tacksamhet.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..