Sammanbrott

Jag bröt ihop idag efter lämning. Satte mig i bilen och och bara grät. Hulkade tills min bästa vän Sheila ringde upp mig och så pratade vi länge. Sedan ringde jag Odd och fick stöd där med. Det började med att Sally förstod att det var idag hon skulle byta hem. Jag såg i hennes blick att hon tyckte att det var jobbigt vilket är hjärtskärande. Jag klurade en sekund och sedan frågade jag henne om det inte var en Pippi-dag idag, hur då frågade hon tillbaka. Och jag svarade att ibland när man känner sig nere, då kan det vara bra att ta på sig sina pippi-kläder. Då brukar man faktiskt känna sig starkare om man skulle bli ledsen. Sally nickade och så gjorde vi så. Lämningen gick smidigt men efteråt bröt jag ihop. Nu börjar varannan vecka livet. Fy fan.

Sheila frågade mig vad jag är mest rädd för. Jag svarade helt tjock i halsen av alla tårar, att jag är rädd för att dom inte ska känna en grundtrygghet när dom har två hem.

Det är min stora kamp i livet. Att jag saknar den efter min egen uppväxt. Sheila peppade mig och förklarade att situationerna inte är samma. Vi pratade länge vilket gjorde mig tacksam. Sedan ringde jag Odd. Vi pratade om att vår relation är den viktigaste nu, den om någon kommer att påverka barnen. Det blev ett fint samtal det med och vi bestämde att vi ska ha en lördag tillsammans vi fyra och göra något roligt.

Jag kände mig lite skakig när jag kom till jobbet men Simon kan känna andras känslor på mils avstånd så jag fick en kram direkt. Resten av dagen gick lite på halvfart men det är okej. Jag lämnade faktiskt kontoret strax innan fem och åkte hem. Ikväll ska jag ladda batterierna och tillåta mig själv vara lite ledsen. Älskade barn.

Jag vill bara göra rätt.