En djupare vår

Jag längtar faktiskt efter helg. Det är inte många dagar som jag tittat på klockan för att se när det är dags för mig att sätta mig i bilen och hämta barnen. Jag får ha dom hela helgen och det är så lyxigt. Vi har dessutom noll planerat. Jag frågade Gillis och Sally vad dom ville göra och svaret blev åka jeep, hålla i en orm och baka chokladbollar. Jag vill gärna till Skansen men jag har haft lite ångestproblem under den senaste tiden och det lockar med en helg ute på ön. För ett tag sedan trodde jag att jag höll på att utveckla torgskräck. Det blev jag rejält stressad över med tanke på hur viktigt sociala tillfällen är i mitt jobb. Men sedan insåg jag att det bara var ett symptom på min lilla minikris med mig själv. Jag har terapitimmar inbokade varje vecka och det gör också att jag är lite mer låg tror jag, allt kommer ju upp hela tiden.

Det är mycket jag vill undersöka med mig själv som jag inte vågat snudda vid. Som varför mina järnridåer faller ner ibland. Människor försöker komma nära och så händer det något och försvarsmekanismen går igång och personen kickas ut. Nu med mina 27 år är jag trött på hur mönstret upprepas och förstör för mig. Jag vill veta varför det är så och vad triggern är. Kan jag förstå det kanske jag kan bli mer uppmärksam på mitt beteende och försöka agera annorlunda.

Det jag är nervös över är att järnridån privat är andra sidan myntet av att vara offentlig. Att den mur jag byggt upp för att klara av att hantera media och kommentarer sedan jag var 16 år gammal också är samma järnridå som går ner privat när något blir personligt. Att man liksom inte kan välja bort den om jag ska vara offentlig. Mycket att bena ut. Det blir en tuff vår med mig själv men jag är redo.

  1. J skriver:

    Jag älskar verkligen att du delar med dig av ångestproblematiken! Det är så oerhört viktigt ämne att prata öppet om. För egen del känner jag mig även bättre av att läsa om detta från ditt perspektiv, eftersom det betyder att det kan hända även de bästa (förstå mig rätt! :)) Jag var nyligen i en liknande situation och kan fortfarande se små symptom av det.
    Liksom dig är mitt arbete oerhört socialt (nyexaminerad ämneslärare), och i mitten av februari, efter att ha studerat på högre hastighet en längre period och arbetat samtidigt, tog det bara stopp. Jag fick sån oförklarlig ångest inför så mycket saker, och normalt är jag en oerhört utåtriktad och lättsinnad person. Jag började också bli rädd för att jag utvecklat torgskräck, vilket hade varit besvärligt IOM mitt yrkesval.
    Jag kämpade igenom det, men började vara mer snäll mot mig själv – mer tid till sånt jag tycker är om och tillåtelse att ”ha tråkigt”. För mig var det också viktigt att börja bli mer snäll mot mig själv och inse att jag duger som jag är; allt behöver inte hela tiden vara perfekt. Nu är jag nästintill helt återställd och kan komma på mig själv att tänka ”det här var ju inte alls så farligt, det är precis som det alltid varit – varför var jag rädd för att få ångest över detta?” när jag gör saker jag var orolig skulle trigga ångesten igen.
    Ett till tips kan vara att bara lägga in mobiltelefon/iPad/dator i ett skåp över helgerna och bestämma sig för att inte ens titta på dem för ens på söndagskvällarna.
    Sammanfattningsvis tror jag det är oerhört viktigt att lyssna på kroppen i såna lägen! Du gör rätt i att åka ut till skärgården och att bara få vara. Njut och koppla av!
    Lycka till!

    1. Vilken fin kommentar. Tack för att du delade J.

  2. Ani skriver:

    Kanske är det ett förhållande mellan far och dotter i början? Varför skilde far och mamma ? Hur reste du från ett hem till en annan ensam? Utan din pappa hade det inte kanske lyckats börja så bra, han var i alla fall verkligen en stor hjälp när Du var 16 år gammal. Jag tycker, att det var kanske damals jag började titta på, hur Isabella tog trappan up.
    Du arbetade hårt. Steg efter steg allt gick bättre. Det hände två år sedan, du skrev, du kan inte äta husmanskost längre. Då var Odds mat inte längre giltig, du ville alltid ha mer. Nu sitter du bra, men ensam, utan egen kär människa bredvid dig. Framgång belönar inte ensamhet. Kärleken är viktigast, men då kan man inte vara sig själv först, jag vill, jag måste ha. Man måste fråga igen och igen vad vill du göra, älskling. Ska vi göra något i livet tillsammans? Det gick redan förbi, evigt. Allt måste ta från början av. Först måste Du tala med din pappa, göra saker klart för dig själv för din morgondags skull. Var är gränser, som du inte kan gå över för kärlekens lycka med en ny vuxen man? Det är så sent nu, nästan lördag, allt lycka i livet för dig.

    1. Klara skriver:

      Du har en ytterst konservativ syn på hur livet ska se ut. Kärlek, som du säger, är såklart väldigt viktig, men det behöver inte komma genom att ha en man vid sin sida. Kärlek får man genom vänner, familj, barn och andra personer som står en nära. Att vara beroende av att ha en partner vid sin sida för att vara lycklig låter hemskt.

    1. Är du på riktigt? Eller är du bara hög? Du kanske kan låta Isabella leva som hon vill i vilket fall som helst, inte som du vill. Alla vill inte leva i din mall. Säg hej till år 2018.
      ”Måste” hon prata med sin pappa? För att..? Om nåt specifikt eller? Dom har ju precis tagit upp kontakten igen. Alla vill inte prata med sina pappor heller. Jag vill inte prata med min nånsin. Och då ska du ”tycka” pm att man ska göra det? Vem är du? Vem tror du att du är? Så irriterande kommentar. Kärleken är viktigast för dig och man ska hela tiden fråga sin ”älskling
      ” – vad ska vi göra nu? Ja, det är det Isabella inte vill ha. Hon vill leva ensam och det är starkt. Det är dags för andra att respektera det. Låt henne ta god tid på sig att reda ut sig själv och komma över skilsmässan med barnens pappa. Låt kvinnor få vara självständiga och klara sig utmärkt utan en man. Antingen träffar hon en sådan kärlek igen där hon känner att hon vill leva ihop med personen eller så inte. Hon är 27. Hon har redan 2 barn. Tid finns. Man hittar inte ”kärlek” för att man vill, borde eller måste. Kärlek är sällsynt. Särskilt kärlek som håller. Skynda långsamt. Ingen människa ska göra vad dom inte ens har lust till. Om folk kunde sluta döma så förbannat mycket utifrån sina egna preferenser. Det räcker inte med att du kan leva ditt eget liv precis som du vill? Ni är två helt olika personer. Ni kommer aldrig leva lika. Det är väl få saker som är så smärtsamt tydligt som att Isabella behöver vara ensam och jobba på sig själv. Innan hon ens kan överväga att dela ett liv med någon annan igen. Kvinnor som värderar sig själva utifrån om de har en relation eller ej kommer aldrig bli lyckliga. Självständighet kommer först. Älska sig själv kommer först. Sen är man redo att träffa nån. Och bara det är väldigt svårt.

      Isabella är 27 år. Inget är sent. Hon gör vad hon vill. Det går knappt att förstå vad du skriver överhuvudtaget ärligt talat.. Du ÄR hög va?

      1. Tror att detta är en googleöversättning, sannolikt från tyska. Så konstiga meningar och älskling kan mycket väl vara pga detta.

  3. Jenny skriver:

    Du är duktig som kämpar på. Det kommer att bli bättre. Så bra och viktigt att du delar med dig av det du går igenom och upplever. Tack för det. Kram och lycka till.

  4. Starkt inlägg och en modig resa du gör ♡

  5. Sofia skriver:

    Så starkt att du delar med dig tycker jag! Kämpa på och ta vara på helgen!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..