En inre resa

Förra veckan var det en person som frågade mig om jag inte kunde skriva vem jag är när jag inte presterar. Den tanken har legat och gnagt i mig efter det och det har varit jobbigt att inte kunna svara direkt. För att jag inte varit helt säker på vad svaret är. Därför har denna helg med barnen, min lillasyster och vänner varit så viktig för mig. Med dom finns inga roller eller krav på ett sätt att vara. Jag inser också att så fort tempot försvinner och jag kommer över bron till Lidingö så blir jag lugn, trygg men också mer skör för att jag får tid till att tänka och jag vet att jag har mycket att bearbeta vilket jag har börjat acceptera. Jag har varit så rädd för det, att lyfta på det där känslolocket men nu är jag redo.

Jag ser lite mitt liv som som en stor brunn som jag fyllt med minnen och lagt ett lock på. Ibland vågar jag lyfta lite på det, snegla ner. Men så stänger jag igen.

Det har lett till att jag har dålig kontakt med mina känslor och har lätt för att stänga av. Det blir en styrka i mitt jobb, jag kan flytta berg och gör rubriks kub samtidigt. Det är min starka doer-sida men en svaghet privat för jag har svårt för att fördjupa relationer som jag tidigare skrivit om. Jag själv har dåligt med verktyg för att jobba med min situation men nu har jag kommit så långt att jag är medveten om det här och tagit hjälp. Det är en tuff process som väntar men det behövs. Jag sprängs annars. Jag märker också hur min ångestnivå har ökat och jag tror att det beror på att jag inte vet hur jag ska bearbeta allt som händer runt mig och då blir det till ett tryck över bröstet istället. Hur som helst, nu är jag gång i min inre resa. Oerhört jobbigt nu men det kommer att bli bättre sen.

Nu väntar dagens första möte. Jag är inte mitt vassaste jag idag men så är det ibland. Vi hörs sen!