På rätt väg

Ibland kommer vissa scener till mig i huvudet som väcker enormt starka känslor. När man känner att magen vill vända på sig ut och in. Som ikväll när jag hörde en låt från min playlist under tiden som jag jobbade. Plötsligt var jag tillbaka i skilsmässans mest turbulenta del. Jag satt på den lilla pallen i barnens sovrum, vi spelade Alfons efter att barnen och jag hade läst. Jag tittade på klockan och önskade att nattningen inte skulle gå så fort. Vid 20.00 skulle nämligen O byta av mig i huset och jag åka till min lilla etta i stan på 30 kvm. Där fanns inga varma små kroppar att sova med.

Ibland måste man göra svåra val. Som att bo där tills vi hade rett ut ägandet av huset. Jag ville inte att barnen skulle få uppleva en tryckt stämning hemma. Trots att jag var liten när mina föräldrar skildes minns jag den fortfarande. Jag inbillade mig att den till och med skulle osa upp till barnens sovrum om vi var på nedervåningen. Tänkte på om Gillis skulle smyga ner till trappan och höra. Därför fick jag stå ut min saknad och sova borta. Om han inte ville kompromissa fick jag offra mig för deras lugn hemma.

Idag är huset mitt. Det betyder enormt mycket för mig. Jag älskar att höra barnen springa upp och ner för trappen. Idag när jag stretchade efter mitt löppass efter läggning låg jag länge och andades ut. Tacksam över hur livet blev. Stolt över att bryta ett relationsarv tidigt trots att det innebar en skilsmässa. Jag hade tynat bort annars och deras starka mamma försvunnit. Nu blir det tvärtom.

Tack livet.