Ett levande jag

Jag har ett litet dilemma som jag jobbar med. Det är en rätt stor sak i mitt liv så jag vet att jag inte behöver lösa det på en gång. Men, något som jag har lärt mig under tuffa perioder i livet (vilket har varit tyvärr alldeles för många) så är det att lära mig att stänga av. Jag kan sätta på autopilot och bara gasa på utan att ta in känslomässigt vad som händer runt mig. Hade jag inte skilt mig hade jag nog fastnat i ett sådant tillstånd. Ännu mer framgång men också ett tommare liv känslomässigt.

När jag skilde mig var det mycket för att jag längtade efter att få blomma ut, inte bara i jobbet men också känslomässigt. När man lever i en relation man inte är lycklig i stänger man in sig och slutar lyssna på hur man mår. Fördelarna finns, man kan prestera på jobbet oavsett hur det går hemma. Men det trista är att man inte tar in, varken segrar eller förluster.För ett år sedan bestämde jag mig för att börja våga känna efter. När en låt spelades i bilen så började jag ta in den känslomässigt. När jag träffade en vän så vågade jag känna efter hur jag egentligen mådde. Jag vågade börja gråta i duschen eller när jag skulle sova. Det har inte hänt förut. För att återgå till dilemmat så är det att jag har blivit mycket känslosammare som person. Det svajar mer upp och ner vilket jag blir frustrerad över. Ett tufft möte kan påverka mig flera timmar senare, jag är ju van att bara gå in i nästa grej. Om jag och barnen har haft en slitsam lämning blir jag ledsen hela dagen. Därför behöver jag börja jobba med min inställning på nytt igen – Samtidigt som jag behöver välkomna känslorna.

Det krockar lite för mig men jag trevar mig framåt och försöker lära mig hantera mitt nya mer levande jag.

I längden tror jag att ett mer känslosamt liv blir ett bättre liv fastän det känns mer sårbart i stunden. Jag kan inte springa alla år framåt och bygga upp fantastiska bolag och inte ta in det. Det vore hemskt. Jag försöker tänka att dagarna som känslorna utmanar mig är dagar jag lär mig mer om mig själv och för att kunna utvecklas på riktigt behöver jag det.

Lunch framför skrivbordet idag, tonfisk från Lilla Eko. Dagen startade lite trögt men nu ser jag fram emot en eftermiddag med nya tag. Jag fick rådet från en person jag tycker om att sluta zooma in och tänka i mikroperspektiv, ser jag allt i macro blir allt genast lite ljusare. Sedan kan jag ta styrkan från det och gå ner på micro igen och lösa, förbättra eller släppa.

Klokt sagt.