Ett levande jag

Jag har ett litet dilemma som jag jobbar med. Det är en rätt stor sak i mitt liv så jag vet att jag inte behöver lösa det på en gång. Men, något som jag har lärt mig under tuffa perioder i livet (vilket har varit tyvärr alldeles för många) så är det att lära mig att stänga av. Jag kan sätta på autopilot och bara gasa på utan att ta in känslomässigt vad som händer runt mig. Hade jag inte skilt mig hade jag nog fastnat i ett sådant tillstånd. Ännu mer framgång men också ett tommare liv känslomässigt.

När jag skilde mig var det mycket för att jag längtade efter att få blomma ut, inte bara i jobbet men också känslomässigt. När man lever i en relation man inte är lycklig i stänger man in sig och slutar lyssna på hur man mår. Fördelarna finns, man kan prestera på jobbet oavsett hur det går hemma. Men det trista är att man inte tar in, varken segrar eller förluster.

För ett år sedan bestämde jag mig för att börja våga känna efter. När en låt spelades i bilen så började jag ta in den känslomässigt. När jag träffade en vän så vågade jag känna efter hur jag egentligen mådde. Jag vågade börja gråta i duschen eller när jag skulle sova. Det har inte hänt förut. För att återgå till dilemmat så är det att jag har blivit mycket känslosammare som person. Det svajar mer upp och ner vilket jag blir frustrerad över. Ett tufft möte kan påverka mig flera timmar senare, jag är ju van att bara gå in i nästa grej. Om jag och barnen har haft en slitsam lämning blir jag ledsen hela dagen. Därför behöver jag börja jobba med min inställning på nytt igen – Samtidigt som jag behöver välkomna känslorna. Det krockar lite för mig men jag trevar mig framåt och försöker lära mig hantera mitt nya mer levande jag.

I längden tror jag att ett mer känslosamt liv blir ett bättre liv fastän det känns mer sårbart i stunden. Jag kan inte springa alla år framåt och bygga upp fantastiska bolag och inte ta in det. Det vore hemskt. Jag försöker tänka att dagarna som känslorna utmanar mig är dagar jag lär mig mer om mig själv och för att kunna utvecklas på riktigt behöver jag det.

Lunch framför skrivbordet idag, tonfisk från Lilla Eko. Dagen startade lite trögt men nu ser jag fram emot en eftermiddag med nya tag. Jag fick rådet från en person jag tycker om att sluta zooma in och tänka i mikroperspektiv, ser jag allt i macro blir allt genast lite ljusare. Sedan kan jag ta styrkan från det och gå ner på micro igen och lösa, förbättra eller släppa.

Klokt sagt.

  1. Irene skriver:

    I affärer kanske man behöver vara iskall men inte privat. Själv säger jag nästan alltid och visar vad jag tycker.

  2. Sanna skriver:

    Har du provat att meditera ?
    Det hjälpte mig massor. Hade liknande upplevelser som du tidigare.
    Börja med tre minuter per dag, helst på morgonen .
    Testa att använda en app.
    Lycka till!

  3. Mitt råd är – tänk relationer – bra, sunda relationer – till dig själv, till andra som till tankar, känslor. Jobba på relationerna innebärande att du själv kommer jobba på hur du uppfattas i en relation, det skiljer sig åt avseende jobb eller privat men ändå hur lika det är i avseendet förtroende, en relation har alltid lika många ”värden” som människor som är inblandade, vilket man ofta glömmer då man är så insnöad på sin egen position i relationen (mötet). Kan verka luddigt – men i slutändan, i slutet av dagen, när livet håller på ta slut – då är det bra, sunda relationerna som ger kraften, leendet och lyckan.

  4. Sandra skriver:

    Tack för ett väldigt fint och bra inlägg! Genomgår just nu en separation och känner verkligen igen mig. Pricken över I:et med dagens inlägg!

  5. S skriver:

    Har alltid tänkt på saker som en vågskål, ofta måste man känt båda ytterligheter (i detta fallet avstängd vs känslosam) för att hitta sin egen balans och bekväma zon. Har alltid känt mycket, men haft väldigt svårt att visa mina känslor för andra. Yoga lärde mig så mycket om just känslomässig balans – det största var att känna utan att döma eller bli orolig, irriterad eller rädd, bara identifiera känslan och vara i den, tills den går över – ofta är det stressen kring känslorna som gör att de klammrar sig fast på något sätt… Alla känslor är välkomna, de är en del av att uppleva livet liksom (läs Rumis dikt: the guest house, den är fantastisk). Utöver det, att bryta ihop, känna, vila… är en enorm del i att prestera, förstå och utvecklas – yoga lärde mig stt se allt som en del av ett flöde, känslorna förstör inte, de för oss framåt som allt annat (om än kanske på lite ”buckligare vägar”).

    Du är modig som vågar dela! You got this!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..