ANNONS

Ett år sedan

/

Imorse när jag vaknade dök denna bild upp på Facebook ”ett år sedan idag”. En massa känslor dök upp som jag försökte sortera, men jag landar i att vi verkligen försökte. På resor och bland vänner var vi som bäst ihop. Då blev våra separata egna världar inte lika tydliga, för vi blev ju inklämda i en gemensam för några dagar. Dagar då man tittade in i varandras blick för att se om man någonsin skulle se varandra, förstå. Komma tillbaka. Ibland kom ett löfte om bättre kompromisser på hemmaplan, det blir bra nu, för nu förstår jag hur du menar! Väl hemma började kompromisserna skava för att de inte gick i linje med oss själva, egentligen. Vi blev olyckliga och ingens behov tillgodosedd. 


Det handlade tillslut om hur länge man orkade hålla ut. Men runt hörnet väntade ett beslut som innebar att man skulle få träffa sina barn på halva tiden. Den tanken fick mig då att vilja kräkas, ångest på en millisekund. Men så börjar den rationella hjärnan gå igång. Att två vuxna som är olyckliga under samma tak, antagligen nog är sämre föräldrar än två lycklig vuxna under olika tak. Jag tänkte på vad jag vill ge till våra barn, vad vill jag ska gå i beteende-arv, de gör som man gör och inte som man säger. Och jag vill att dom ska våga sätta sig själva i första hand. Sally är den viktigaste i Sallys liv och Gillis i sitt. Tills de får egna barn. Prioritera sin lycka och att få möjlighet att bre ut sina vingar utan att de ska slå i. Jag vill att de ska veta att man alltid kan stå på egna ben, om det är just tvåsamheten som blir en uppoffring. Livet är inte lätt, man behöver göra oerhört smärtsamma beslut ibland. Det största jag kan ge dom är att agera utifrån sin egen mages kompass och känna sig trygg i det. Livet tenderar att bli väldigt bra då. 

151
0

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00