Ett år sedan

Imorse när jag vaknade dök denna bild upp på Facebook ”ett år sedan idag”. En massa känslor dök upp som jag försökte sortera, men jag landar i att vi verkligen försökte. På resor och bland vänner var vi som bäst ihop. Då blev våra separata egna världar inte lika tydliga, för vi blev ju inklämda i en gemensam för några dagar. Dagar då man tittade in i varandras blick för att se om man någonsin skulle se varandra, förstå. Komma tillbaka. Ibland kom ett löfte om bättre kompromisser på hemmaplan, det blir bra nu, för nu förstår jag hur du menar! Väl hemma började kompromisserna skava för att de inte gick i linje med oss själva, egentligen. Vi blev olyckliga och ingens behov tillgodosedd. 


Det handlade tillslut om hur länge man orkade hålla ut. Men runt hörnet väntade ett beslut som innebar att man skulle få träffa sina barn på halva tiden. Den tanken fick mig då att vilja kräkas, ångest på en millisekund. Men så börjar den rationella hjärnan gå igång. Att två vuxna som är olyckliga under samma tak, antagligen nog är sämre föräldrar än två lycklig vuxna under olika tak. Jag tänkte på vad jag vill ge till våra barn, vad vill jag ska gå i beteende-arv, de gör som man gör och inte som man säger. Och jag vill att dom ska våga sätta sig själva i första hand. Sally är den viktigaste i Sallys liv och Gillis i sitt. Tills de får egna barn. Prioritera sin lycka och att få möjlighet att bre ut sina vingar utan att de ska slå i. Jag vill att de ska veta att man alltid kan stå på egna ben, om det är just tvåsamheten som blir en uppoffring. Livet är inte lätt, man behöver göra oerhört smärtsamma beslut ibland. Det största jag kan ge dom är att agera utifrån sin egen mages kompass och känna sig trygg i det. Livet tenderar att bli väldigt bra då. 

  1. Fanny skriver:

    Ett starkt och väldigt personligt inlägg. Du ger så mycket av dig själv, jag tycker detta tyder på att du har lättare att förhålla dig till skilsmässan och att våga vara känslosam trots din mycket rationella sida. Tack för att du delar med dig! ❤️

  2. Få breda ut sina vingar – ett så fint uttryck, Isabella. Det man önskar för sina barn, sin partner och ja – sig själv. Alla människor! TACK, ska påminna mig det när det behövs…/ Kajsa

  3. Ida skriver:

    Tröttsamma kommentarer om att ett skilsmässobeslut bara skulle bero på småbarnsåren eller att det tar tid att bygga ett äktenskap. Ni vet väl ingenting om hur snabbt man kan glida från varandra, inte dela värderingar, samtal eller visioner längre.

    Det är jobbigt ändå för oss som har behövt ta beslutet för det är inte lätt. Lovar att vi har tänkt både en och två gånger. Så, spara era livsråd till något annat. Beslutet är taget och alla mår bättre, vad är problemet. Ni behöver inte spä på de sting av skuld man känner då och då, även om man vet att man gjorde rätt.

  4. Ellen skriver:

    Jag om min man borde skilja oss, kärleken finns nog inte kvar längre, vi pratar knappt med varandra i perioder. Det vill jag ju inte att mitt barn ska växa upp med och se det som normalt men nu till det svåra, jag skulle fan inte klara att vara utan mitt barn halva tiden och jag vill så gärna ge mitt barn ett syskon

  5. Pethra skriver:

    Kan ju vara så att OM kärleken är slut så spelar ingeting någon roll…då finns ju inget ehller att ”laga” eller ”kompromissa”, då finns ju inget kvara att jobba vidare på då själva grunden försvunnit….
    Kan det vara så? 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..