10 000 timmar positivitet

Ibland får jag höra att mitt positiva jag känns påklistrat och lite falskt. Eller kanske onaturligt. Jag har försökt att analysera mitt glada jag, eftersom det ligger djupt i mig. Självklart faller jag platt då och då också, det är ju så livet är. Men jag ser allt från den ljusa sidan och jag har nog listat ut varför. Det jag har kommit fram till blir en parallell till 10 000 timmars-regeln som en av mina favoritförfattare Malcom Gladwell myntade. Att man kan bli expert på vad som helst om man ägnar sig 10 000 timmar åt det.

Jag har sedan tonåren (som var rätt stökiga på hemmaplan), haft som ”överlevnadsstrategi” att alltid utgå från vad jag kan lära mig av det som sker eller ha tron till att det kommer att lösa sig bara jag själv står stadigt. Det i sin tur har lett till ett positiv tankesätt. Under åren när jag genomgick tuffa relationer på hemmaplan, mobbning i skolan, flytt tidigt och haft det rätt rörigt, har den positiva inställningen fått prövats regelbundet att det idag – Efter 10 000 timmar – Har blivit mitt självklara sätt att se livet på. Det är fantastisk styrka.

Det finns egentligen inget som kan uppstå i livet där jag fastnar i en negativ tanke, det finns inte riktigt i min värld. När det händer saker i mitt liv som är tungt,  som en skilsmässa eller det händer något jobbigt med bolagen (vilket det gör hela tiden, egentligen varje dag) utgår jag alltid från:

1. Varför har det uppstått – Hur löser jag det här.
2. Om alternativ A och B inte går, vad blir plan C
3. Sedan blir jag tacksam över lärdomen Jag fastnar aldrig i ett stage där jag blir nere och tänker ”Nu skiter sig allt”. Aldrig. Visuellt ser jag livet komma emot mig som vågor på havet, det gäller att lära sig att surfa mentalt ovanför allt.

Aldrig hamna under en våg. Och skulle jag någon gång göra det och få en kallsup, är det bara att klättra upp på den fiktiva surfbrädan igen och återuppta kontrollen över mitt mindsett. Jag väljer mina tankar. Det är inte tankarna väljer mig. Skillnaden är enorm.

Jag älskar dessa rader (I boken Vägen: Fem kinesiska filosofer om att leva). Jag drömmer stort. Jag kan aldrig garantera att jag tar mig dit men jag kan skapa förutsättningar för att det ska bli så. Tillexempel, det finns ingen garanti på att LCC kommer att börja säljas i Hong Kong. Men att vara där och ha möten skapar förutsättningar för att det ska bli av. Det är så jag ser det. Alltid skapa förutsättningar för att livet ska bli så som jag vill ha det, resten ordnar sig förr eller senare.

Hur som helst. Min glädje är genuin. Den grundar sig i mig väldigt djupt. Att alltid välja att se saker och ting ljust är min största tillgång. Det gör att jag kan sträcka på mig och hålla huvudet högt trots att livet utmanar mig. Jag blir ”antifragile”, det finns inget bra svenskt ord för det. Men så är det.