Upp och ner

Idag har varit en av de tyngre dagarna sen efter separationen. Jag har haft svår att fokusera och mina kollegor har märkt att jag inte mått så bra. Men jag tror på raka rör och sa som det var att ”idag är det tufft, därför är jag lite disträ”. Jag hämtade barnen vid fyra, vi åt en tidig middag och sedan gick vi ut och lekte på en äng bredvid oss. Gillis fick sällskap av sin granne August. Kvällssol, frisk luft och lek fick mig dock i bättre balans. Jag kämpar på och har förståelse för att det går upp och ner. 

Underbart att få bo såhär 

  1. Anna skriver:

    Sedan jag själv blev mamma, herregud vad kvinnor klankar ned på varandra. Ge er för fan! Om den ena tycker det är jobbigt att ha barn och det är jobbigt att inte sova ect. Då ska den ena tycks tvärtom och ifrågasätta varför man ens skaffade barn. Det är fördomar om man skiljer sig tidigt, det är fel att skaffa barn tidigt och herregud om du har barn med fler män.Vet ni Vad? Man får bestämma själv hur man vill leva, visst är det skönt ?

    Kan ni omvandla er dåliga energi o h dåliga attityd till att kämpa för orättvisor i världen istället ????

  2. Sophie skriver:

    Detta blir antagligen både första och sista gången som jag lägger en kommentar i ett liknande forum, men denna gång kunde jag bara inte låta bli. Människor som kommenterat i detta flöde är oerhört snabba på att döma andras leverne. Helt oförståeligt i min mening. Ni framstår som perfekta varelser som aldrig felar eller som har en konstant känslonivå utan toppar och dalar. Att attackera en person som uppenbart i detta inlägg, där och då mår mindre bra är faktiskt rent ut sagt avskyvärt. Istället för att trycka ner andra borde ni istället rannsaka er själva. I vilken värld blir det acceptabelt för er som ”perfekta” människor att hacka på andra. Är det definitionen av att vara en god människa? Tror inte det va. Vad är det för fel i att stötta varandra istället? I både bra och dåliga tider. Förstår mig inte på de människor som väljer att aktivt gå in och kommentera negativa saker på ett inlägg, i en blogg de uppenbarligen följer med anledning av att ni har väldigt bra koll på vad personen i fråga både gör och hur personen mår. Är det verkligen att vara ett föredöme för sina barn att behandla andra på detta vis? Nej! Skärpning!

  3. Måste ändå säga att fotona blivit bättre och bättre på flera sätt och håll. Och med riktningen för barnen längst fram i blicken.

    Det går in, det går ut, tanken i varje bultning. Alltid. Men känns som mest när man är utmattad. Genom varje upp och varje ned – ser man till slut en bild som är mer bred. Hey Space, den största tangenten.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..