Ingen dö-tid

Det var inte direkt en utmaning att vinka hejdå till barnen. Dom tyckte att det var succé att få hänga med mormor. Så fint att se. Nu har Odd och jag hunnit med en sen lunch och nu är det dags att boarda planet. Jag har med mig mitt EY-manus, perfekt med jobbtid. Tror även att resan från flygplatsen till Åre är på en timma så då hinner jag gå igenom mailen inför måndag morgon. Underbart när schemat klaffar. 


Jag får ofta frågan kring hur jag hinner med allt jobb och jag tror helt klart att ovan gör skillnad. Jag har

ingen

dö-tid i min vardag. All tid har alltid ett

syfte

. Oavsett om det är egentid och ladda batterierna, hänga med familjen eller jobb. Inte ens fem minuter får gå till spillo till inget alls. Jag förstår att det låter extremt och kanske inte ens hälsosamt men jag har landat i att det är såhär jag mår bäst och att få tillåta sig vara så som man är, är väldigt härligt. Ett tag skämdes jag för mina Carrie-vibbar (Odd kallar det för det men jag ogillar att allt generellt som sticker ut hos oss kvinnor ska direkt vara kopplat till en sjukdom. Förvisso har jag min diagnos men alla med samma diagnos är verkligen inte som jag. Det handlar oerhört mycket om personlighet också). Men idag skäms jag inte alls utan berättar gärna hur jag effektiviserar tiden. Jag är bara tacksam över min jobb-passion i livet! Jag har sagt det förr men jag har lagt mig och min energi i en egen vänsterfil och där finns det inga andra som saktar ner mig. Det är bara att köra på!