Igenkänning, inte förvåning

Jag måste erkänna att det tog ett tag för mig att förstå vad som har hänt i Köln. Nu har jag dock förstått att det varit diffust för många. Men över 100 kvinnor anmälde övergrepp under nyårsnatten. Övergrepp som tyska justitieministern nu tror var planerade. Jag läser vidare, hittar Hanna Fahls artikel och ser citatet:

Och där blir jag illamående.

Det är ju sant. När man läser om sexuella övergrepp så går tankarna direkt till det man själv varit med om. I mitt fall så var jag 16 år och stod i en bar i Rimini i Italien då en man tog på ställen han inte fick samtidigt som jag blev fasthållen. Försökte anmäla på plats men det gick ju inte. Kände mig dum. Nä det är klart att det inte går att anmäla, det var ju bara en okänd mans fingrar på fel ställen. Vad ska en sådan anmälning leda till? I Sverige trodde vissa att det var en PR-kupp (!), vissa tyckte att jag var larvig som gjorde en så stor grej av det. Vadå det är ju bara två fingrar.

Och slutligen landade jag nog i det. Att jag fick torka tårarna och bara gå vidare. Jag har lyckats med det väldigt bra. Gå vidare. Men när händelser som i Köln sker och jag även läser om hur polisen tystar ner andra övergrepp mot unga tjejer på musikfestivaler blir jag illamående. Jag har inget klokt att säga, ingen lösning, inga idéer. Jag ska ha en lösning klar tills vår dotter blir äldre men just idag orkar jag inte.

Hur många av er har varit utsatta?


I must admit it took me a while to understand what happened in Köln. It seems as if it’s been diffuse to more people than myself though, but over 100 women reported sexual assault to the police after New Year’s Eve. Assaults that the German Minister of Justice now suspects could have been planned in advance. I’m reading more about it and I came over this article by Hanna Fahl where there’s a quote:

”Do men know women’s first reaction to the assaults in Köln isn’t consternation, but instead recognition?”

And this is where my stomach starts aching.

Because it’s true. When you read about sexual assaults, your mind immediately connects with a personal experience. In my case I’m 16 years old, standing in a bar in Rimini, Italy. A man started touching me in places where he certainly shouldn’t have touched me and at the same time he was grabbing me really hard so I couldn’t get away. I wanted to report it while I was still in Italy but that wasn’t possible. I felt stupid. Of course you can’t report something like this, it was just some touching, even if on the wrong places. If reporting would have been an option, of what use would it have been? In Sweden some people even claimed it was all a pr trick (!) while others thought I was just weak when making a big deal out of it. Come on, it was only two fingers.

And after a while you just swallow what people say and think. I started to believe my only option was to wipe my tears away and move on, which I also managed to do. I really have moved on. But when happenings like the one in Köln come to my knowledge and when I read about police silencing girls who become victims of sexual assault at music festivals I feel sick. I can’t find anything smart to say. I don’t have a solution nor any ideas. When my dotter is a little older I’ll make sure I’ve come up with something, but right now I just can’t find the energy for it.

How many of you have been victims of assault?