ANNONS

Gillis och jag

/

Det började med att jag stod 90 % påklädd men saknade en liten kille som skulle med:

Men sedan kom vi ut:

(Ja växterna har dött för länge sedan, påminn mig i vår hur jag ska göra) 🙂

Jag var så taggad! Jag sprang med Gillis i pulkan över hela ängen för att han skulle känna hur roligt det var och sedan letade vi upp en liten backe…

.. Men de gick inte alls hem. Så efter att jag hade åkt några gånger så fick vi syn på liten lekpark och gick dit istället, där fanns en snögubbe utan ögon och mun men det rättade vi till:

Sedan hittade Gillis ett liten äpple i fickan och efter det var det kört. Allt kretsade kring det där jäkla äpplet. Ta bort klistermärket, ta av och på vantarna, var han skulle lägga skalet ”släng de i snön” ”Nej lägga i mammas ficka” ”Men jag vill inte ha skal i fickan”. Skal i fickan. Tappa äpple i snön osv osv. Här har vi en rolig dag med första snön och fokus på äpplet är liksom prio?!

Ja ja. Jag fick tänka vuxet och lägga mina idéer åt sidan och följa honom. Så då satte vi oss på en bänk och åt äpple och pratade. Jag inser ibland att jag vill lite för mycket. Gillis och jag är rätt olika, han är lugn och skulle aldrig i sitt liv springa frivilligt, han går lugnt och vill prata om saker. Jag hetsar ju runt och vill visa honom hela världen. Men vi lär oss. Jag lär mig. När han var klar med äpplet fick han sina vantar jag hade värmt innanför tröjan och sedan promenade vi hem 🙂


So it started with me, almost fully dressed in the hallway, but I was still missing this little guy that I was planning on taking with me:

Then we finally went outside:

(Yup the plants died a long time ago, remind me this spring and tell me how to handle that) 🙂

I was stoked! I ran with the sled and Gillis across the whole field to get him going and we found a little hill where we could go riding…

…but that wasn’t Gillis’ cup of tea. I had a few goes with the sled myself and then we saw a little playground nearby and went there instead. Someone had made a snowman with no eyes or mouth, but we fixed that:

Then Gillis found a little apple in his pocket and everything went down the drain. Suddenly everything was about that goddamn apple. Remove the sticker, take on and off gloves, where do I put the apple skin, ”throw it in the snow”, ”No put skin in mom’s pocket” ”But I don’t want apple skin in my pocket”. Skin in pocket. Dropping apple in snow and the circus continued. Here we are, trying to have fun with the first snow this winter and priority number now is an apple?!

Well, well. Had to act like the adult that I am, put my ideas aside for a moment and just let him take the lead. So we sat down on a bench and talked. Sometimes I realize I’m trying too hard. Gillis and I are quite different, he’s calm and peaceful and running is something he wouldn’t do of his own free will. He walks with an easy pace and wants to talk about things. I’m egging him on because I want to show him the whole world, but we’re learning. I’m learning. When he was done with the apple I gave him his gloves that I had put under my shirt to get warm and then we strolled back home 🙂

50
0

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00