Hejdå gatan

Ni ser den här mannen bakom mig?

Han gör alltid så snälla saker mot mig utan att riktigt förstå värdet av det själv. Som när jag ska handla på ICA, då skriver han inköpslistan åt mig i den ordning som jag går runt i affären. För att han vet att jag far runt som en yr höna annars och prickar in varenda kvadratmeter av butiken trots att jag bara ska få ihop det viktigaste. Det kanske inte är så stor sak men han hjälper mig med sådant som jag tycker är svårt utan att göra en grej av det. Men jag uppskattar det enormt.

Jag suger tag i varenda meter av vår gata just nu för att jag vet att vi snart lämnar den. Den 13 december flyttar vi till huset. Gillis kommer inte minnas att han någonsin bott här. Det om något gör mig lite sorgsen. Han håller verkligen på att bli en stadsunge. Går själv på trottoaren, stannar vid rödljus och försöker nå upp till knappen. Han kan härma alla olika sirener som dagligen tjuter runt om oss. Sally är så van med ljuden så hon vaknar inte ens fast en ambulans kör mot Sankt Görans på samma gata som vi rullar på. Tvärtom somnar hon bra till ljuden, i somras när vi var på landet hade hon svårt att komma till ro när jag gick där och drog i skogen. Snart blir det andra vanor, det ser vi fram emot.

Nu väntar en kopp té och kvällsjobb… Kram!


See this guy behind me?That guy does so much for me without even knowing it himself. Like when I have to go grocery shopping. He sorts the items on the shopping list after how they’re placed in the store – otherwise he knows that I’ll be running marathon distances inside ICA to find what I need.

How cool is that? He doesn’t seem to think it’s a big deal, but I really appriciate these kind and thoughtful gestures. Makes my everyday life so much easier!

I’m trying to grasp every moment I spend on our street now cause soon our surroundings will look a whole lot different. The date for the big move to the house is set to the 13th. I’m starting to realize that Gillis probably won’t even remember he ever lived here… Makes me a bit sad. He’s really turning into a city-kid; walking the pavement by himself, waiting for green light at the crossings and trying to reach for the traffic light-button (still a bit too short unfortunately). He can even imitate the sound of the sirens coming from police cars and fire trucks. Sally is so used to all the noise in the city that she doesn’t even wake up when an ambulance drives by. I think she actually needs a noisy environment to fall asleep. When we went to the countryside this summer she had trouble taking naps as we strolled in the woods. I guess it was simply just too quite. But now new settings awaits and I must say we’re really looking forward to it.

I’ll be spending the rest of my evening having a cup of tea and getting some work done. Have a good night everyone!