Kladdiga år 

Vill ni höra en märklig sak:

Mellan 13 års ålder till 23 år så levde jag i princip ett liv där jag aldrig någonsin fick en fläck på min tröja. I tio år alltså så kunde jag äta köttfärssås klädd i en vit skjorta och aldrig fanns en tanke på att jag skulle få en fläck. Innan jag var 13 år så var jag världens klumpeduns (händer och fötter växte typ först) och nu vet jag inte vad som har hänt. Kan det vara så att jag liksom blivit slarvigare med bordsskicket eftersom det ändå är så mycket kladd i min omgivning?  Det värsta var ändå när jag skulle byta tröja igår och Odd säger ”varför det, det är ju bara jag här?”.  Och vet ni vad jag gör då? Rycker på axlarna och instämmer (!).

Bör vi bryta oss ur kladd-träsket asap?

Hur som helst. En bild från min morgon. Odd hade sovmorgon och jag fick vara domare i ett racerbils-lopp i hallen. Nu blir det ut och röja bland alla löv 🙂


Between the age of 13 and 23 I was so good at keeping my clothes clean and my table manners was at its peak. I never got a stain on my shirt. I didn’t even have to worry when I had pasta bolognese in a white shirt. Before I was 13 though I was super messy. It was almost like hands and feet grew faster than the rest of my body, giving me zero motion control. I don’t know what happened, but today I’m back in my 13-year old me messiness. What’s even more strange is that I’m not concerned about it at all. Could it be because of all the goo I’m exposed to every day nowadays? Yesterday when I got a little spill on my shirt I thought I’d go change to a clean one, but then Odd said: ”Why? I’m the only one here to see what you look like.”

And I was convinced. No shirt changed. What do you say, should we try to get rid of this new comfortable attitude before it’s too late?!

Photo text:

A snapshot of my morning. Odd got to sleep in and I had the honor of being the referee of a car-race in the hallway. Next on the agenda will be playing in the fallen autumn leaves!