En fråga till er

Hello there:

Jag har kämpat med barnen i en timma. Inte så lång stund kanske du tänker, nä men intensiv. Odd skulle iväg på middag så jag fick kämpa med en liten Sally som är så förkyld och kan knappt andas, hon vrålade allt vad hon hade och väckte Gillis. Så efter det har jag liksom sprungit mellan rummen och försökt natta om båda. Ingen nässug hjälpte och ingen bröstmjölk i näsan. Tycker så synd om henne. Tillslut så stod jag och vaggade henne inne hos Gillis och då slocknade båda. Men vad händer då tror ni? Jo jag känner att världens nys är på väg men mina händer är ju under Sally och jag kan inte stoppa den så .. Världens högsta ljud kommer ifrån mig och båda gallskriker av chock och efter det fick jag börja om.

 

14563

 

Men nu så, nu tror jag att det är lugnt här. Jag brukar inte tycka att det är så jobbigt i vanliga fall. Jag har övat upp mitt tålamod rejält sedan jag blev mamma men nu när jag själv är förkyld så orkar jag inte lika mycket. Ena sidan av mig vill liksom skicka världens suraste sms till Odd ”Vill bara att du ska veta att alla är vakna, ha det så trevligt”. Medan andra sidan säger ”Heja Bella du fixar det här. Du är barnens supermamma go go go”. Som tur är vinner sista  rösten och jag biter ihop och känner hur någon extrareserv kickar igång och jag vaggar på (det är enda gång i mitt liv som jag undrar om Gud egentligen finns? Ger oss extrapepp till oss mammor där ute).

Eftersom jag är så duktig och låter Odd ha kul på middagen så ska jag passa på och gnälla inför er nu istället. ÄR det inte MÄRKLIGT hur män (okej, läs Odd) kan gå iväg trots att ett barn är sjukt och ledsen? Jag hade liksom ställt in eller hjälpt till med barnen tills det var lugnt och sedan kilat iväg. Är det kvinnligt och manligt tror ni eller är det bara så mellan Odd och mig? Okej om det är lite skrikit hemma, det brukar ju lugna sig. Men just att se sitt barn med ledsna ögon och täppt liten näsa. Det går inte att kila då.

… Nu vaknas det igen. Heja!

 

  1. Det handlar inte om biologiskt manligt och kvinnligt, utan snarare om att kvinnan både förväntas och känner sig skyldig att ta det största ansvaret för barnen. Mammor känner därmed generellt mer skuld än pappor.

    Detta bottnar i genusroller konstruerade socialt, där pappan blir hedrad om han lägger mycket tid på barnen medan mamman bara förväntas göra det. Tänk efter, när har du någonsin blivit hedrad och berömd av andra människor när du varit hemma med sjukt barn? Jag antyder inte att jag är en faktabok men jag har läst mycket om detta 🙂

  2. Zäta skriver:

    Oj, nu läser jag ju att du redan provat med bröstmjölk som nässpray. Och jag som bredde på om vad bra det är under en kommentar i ett senare inlägg. Så kan det gå när man som jag bara är på tillfällig visit i din blogg och läser inläggen uppifrån och ner i stället för i tidsordning.

    Hoppas både du och barnen är friska nu.

  3. Så är det hos oss också, så jag svarar kvinnligt och manligt!

  4. Nina skriver:

    Kvinnligt och manligt definitivt! Så är det hemma hos oss och hos alla andra par jag känner med barn :). Antingen så gör vi som männen om vi vill förändra situationen eller så biter vi ihop och accepterar för i grund och botten så styrs vi av så mycket mer känslor att jag tror att det skulle vara svårt för en kvinna att agera likadant.

  5. Helen skriver:

    Ja killar har lättare för att släppa och gå. För de är mer noga med att prioritera sej själva än vi. Och sen blir de retade för toffel av kompisar om de ställer in pga av familj. Det blir inte vi. Dock är du lycklig lottad. Jag blev lämnad när min stora var sju och lilla knappt 1,5år och sen den dagen sköter allting själv varje dag 9 dagar i sträck tills de är hos pappa 5 dagar. Kramar

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..