En dröm

Jag är lätt illamående. Sådär som man är när man är nyförälskad eller står inför något riktigt stort här i livet. Vi tror att huset är The One. Det känns så men vi måste tillbaka igen. Lusläsa besiktningen igen. Det är inte alls där vi började. I början av vårt husletande letade vi efter ett vit arkitekthus. Men ingen planlösning stämde och husen var mer coola än barnvänliga. Nu har vi nog landat i ett sekelskifthus med lummig trädgård. Vi får sova på saken. Kanske mer än bara en natt.

Mina första år i livet växte jag upp i lägenhet vid Jakobsbergs centrum, sedan radhus i Skälby och lägenhet i Vasastan. Ska jag få ge mina barn en möjlighet till spring i trädgården, äta egna äpplen eller bada i poolen?  Det känns för bra för att vara sant. Gah. Ja ja nu får vi klura ordentligt. Varför vill man ibland gömma sig under en stor sten och inte ta några beslut trots att det är positivt?