Familj i city

När man väl har fått hus på huvudet är det svårt att tänka på något annat. Det kanske bara är en fas, jag vet inte. Men det kändes ännu starkare igår när vi var ute och gick. Gillis är 17 månader men han vill redan nu gå själv överrallt, ännu roligare blev det att dra lillasyster i vagnen. Vill han gå så ska han få gå, jag menar vi har ingenstans att stressa till (och min nyförlösta kropp går gärna långsamt). Men så kommer vi till det här att vi bor mitt på Kungsholmen och det är hög trafik jämt. Vi har stenkoll på honom men att få gå bland andra villor, på en gata där bara folk som bor, hade känts betydligt bättre.

När vi fick Gillis hade vi inte alls några tankar på att lämna stan, tvärtom så kändes det väldigt tryggt att ha allt nära, Ica om blöjorna tog slut och Sankt Görans sjukhus 5 minuter bort om något hände. Dessutom ville Odd och jag då på något sätt bibehålla vårt gamla liv med restauranger och bruncher, det kändes läskigt att släppa taget om den vardagen så med Gillis gick vi ändå ut och åt och sånt den första veckorna (jag har nog ammat på varenda lyxkrog i Stockholm och det går alltid bra men brukar be om ett bord avskilt så att jag inte ska bli stressad om bebis inte hittar rätt).

Men sedan hände något. Det riktiga småbarnslivet gjorde entré och då kändes allt det där bara jobbigt och omständigt. Att vara hemma och bjuda över våra vänner på middag är betydligt enklare. Och handla? Vi tar ändå bilen till ICA Maxi och storhandlar en gång i veckan så vi nyttjar sällan det där att ”bo nära allt”. Och alla mysiga parker? Jo men att ha en egen gräsmatta slår det.

Jag tror helt enkelt att citylivet inte är optimalt just nu. Dom gamla fördelarna att bo här är inte aktuella just nu och kommer inte vara på några år. Visst är det skönt att ha nära till jobbet men jag kan jobba hemma någon dag i veckan och bestämma mina egna tider så vi behöver aldrig ta bilen i rusningstid. Nu blir det familjedejt med Elaine och co. Dom har också husdrömmar så vi får klura tillsammans!