Nitlott till förälder

När man har bloggat i 10 års tid så blir man rätt hårdhudad. Det mesta rinner av mig och jag ser min blogg som mitt jobb. När jag loggar ut kan jag också ”lämna” det som skrivs i kommentarsfältet, då är jag bara Isabella. Hade jag inte kunnat det så hade det varit svårt att orka. Men, jag är också mänsklig och speciellt när man är nyförlöst och allting så blir den där vanligtvis hårda huden, en svamp istället. Det är okej, det är ju till för att jag ska kunna bonda med Sally men det gör också att jag måste andas lite i emellanåt när jag ser vissa kommentarer som handlar om en viss sak. Ni vet ju att min relation till min pappa inte existerar sedan några år tillbaka, ändå kommer det kommentarer såsom ”När ska Sally få träffa sin morfar egentligen, hon behöver honom”.

Egentligen vill jag bara skriva något som börjar på F och slutar på You men jag väljer att inte besvara. Däremot vill jag lyfta Elaines senaste inlägg som handlar just om ”Dumma saker ni säger till oss som valt bort en skitstövel till förälder”. Ni kan läsa inlägget här, valde att printscreena också.

Här kommer ett gäng bra svar:

Skärmavbild 2015-04-24 kl. 18.19.46
Skärmavbild 2015-04-24 kl. 18.19.56
Skärmavbild 2015-04-24 kl. 18.20.03

  1. Vad bra skrivit Isabella!! Det är precis så här jag känner. •suck• jag tycker folk som vet vilka mina föräldrar är borde förstå. Men tyvärr går en del på deras manipulativa maktspel. Jag har sagt upp bekantskapen, dragit mig ur ”bubblan” och har knappt kontakt med mina föräldrsr. Ringer typ och säger grattis när dom fyller år. Sedan börjar dom mala på med sitt egotrippade skit. Hur mycket dom vill tröffa mig, låtsas allt är som vanligt fast jag sagt xx antal gånger varför jag ej vill träffa dom. Rablat upp elaka saker dom gjort. Men dom tar det aldrig åt sig eller säger förlåt. Endå säger dom att dom vill ses. Jag har blockerat dom från min telefon så jag sks slippa att bli ner ringt. Om några dagsr blir jag och min man föräldrar för första gången. Mina föräldrar vet art barnet snart kommer. Jag har många tankar i huvudet om jag ska låta dom träffa vårt barn eller ej? Var då liksom? Man kan ej gå in i huset där dom bor för dom röker inne och det är vidrigt där så aldrig livet. Jag vill ej bjuda hem dom, vill ej de ska veta var vi bor. Dom vill säkert träffa bebisen och ska spela på mina skuldkänslor. Men dom kommer inte ha så mycket betydlige för vårt barn eftersom jag ej vill ha med dom att göra. Men ska man låta dom träffa barnet bara för att ”dom” ska bli glada eller ska man skita i det och tänka på oss som familj först? Hur man än gör är det svårt. Dom kommer klart bli ledsna av att ej få träffa bebisen men dom har betet sig så illa i många år mot mig och tar ej ansvar för sitt betende. Utan der ska man sopa under mattan och låtsas som ingenting. Lätt du din pappa träffa Gills när han var nyfödd eller det äe bäst att strunta i det? Har du några goda råd att ge mig? Svara gärna på min mail 🙂 kram

  2. Helene skriver:

    Känner så väl igen mig själv i det du skriver.
    Tack för dessa ord finaste Isabella!
    Dem värmde starkt i mitt hjärta!! <3

  3. Lina skriver:

    Hej,
    Jag skriver till dig för jag tror att du är så framåt. För att du har så sunda värderingar och för att du (som är en känd människa) faktiskt skulle kunna få mig att ta tag i saker.
    Såhär är det. Jag är 19 år gammal och tar studenten om en månad. Så jävla kul verkligen, finns inget jag strävat efter mer någonsin än just min examen. År 2014 var jag med om saker i mitt liv, såsom misshandel, pistolhot och våldtäkter, vilket gjorde att jag ”halkade efter” vad gäller framtidstro och planer. Jag var tillsammans med en kille som behandlade mig som skit och drog mig tillbaka, och jag lät det ske. Men nu, ett år senare är jag säkrare än någonsin på vad jag vill. Men det finns ändå en problematik som drar mig tillbaka. Min familj. Och jag vet att du har i alla fall några erfarenheter av det..? Jag kan nu, med handen på hjärtat, säga att det enda jag vill är att skaffa egen lägenhet och påbörja universitetslivet. Jag vill förstå hur det fungerar. Förstå hur jag fungerar. Se hur mycket det kostar, lösa det själv.. Jag vill helt enkelt så mycket att jag varje dag kollar bilder och hyresvärdar osv. Men jag vågar inte. För hela mitt liv har jag bott hemma och jag känner en skuld att fortsätta med det. Jag känner att jag måste bo hos mina föräldrar, med mina småsyskon för så har det varit innan. Jag vågar knappt prata med dem om att jag vill flytta. Det känns som alla mina drömmar begränsas av detta… Men hur gör jag? Hur väljer jag? Hur vågar jag? Hur gör jag för att inte sätta mig själv bakom, utan att leva i skuldkänslor för det?

    Egentligen är detta kanske inte ens relevant för dig, men jag tänkte att du kanske kommer förstå och kommer kunna tipsa mig. För du verkar veta.
    Många kramar,
    Lina

  4. Emelie skriver:

    Min pappa har på riktigt gett sin pappa ”en smocka i ansiktet”. Hemskt att det ska behöva gå så långt men med vissa människor är det ju så med och sånna typer spelar det ingen roll om man försöker prata med en miljon gånger, dom kommer ändå vara den den är.
    Som tur var fick jag världens bästa pappa iaf och en farfar klarar jag mig utan och har klarat mig utan i hela mitt 27 åriga liv nu så.

  5. Såååå bra inlägg, behövde verkligen det här. Det är så sjukt vad folk har mage till att säga… och folk som fortsätter argumentera emot här i kommentarsfältet??? vad är det för människor…….

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..