Meningen med allt?

Hej!  Det här kanske kommer som en konstig fråga, men jag måste bara ställa den. Tror du på något? Religion, vetenskap eller något annat? Ibland när jag tänker riktigt länge så kommer jag fram till att det inte finns någon riktig mening med livet och då blir jag rädd. Nu låter jag kanske deppig men det är mer att jag tänker mycket.  Därför undrar jag om du någonsin funderar över det. Livet alltså? Kram! Du är en stor inspirationskälla för mig.

Svar: Jag grubblar också mycket men jag kan snarare bli besviken över att jag föddes för tidigt, att jag inte kommer att resa till andra planeter och få veta mer om vårt universum. Gällande religon så tror jag inte på Gud. Och med det menar jag att jag inte tror på att det var någon person som skapade universum, att Gud ligger bakom allting. Däremot så vill jag gärna tro på något. Law of Attraction är min närmaste ”religon”. Att det finns en slags dragningskraft för sådant vi tänker väldigt mycket på. Kanske är det bara mål som lagras undermedvetet, kanske kan det bevisas med fysik i framtiden. Ibland fantiserar jag att man kan hitta kopplingar mellan just gravitationen och law of attraction, att det inte bara är fysiska saker som dras mot jorden utan även våra tankar och energier. Men det är bara blaj. Jag kan inget om det.Jag över övertygad om att det finns parallella universum. Att våra liv pågår någon annanstans samtidigt. Rymden är så otroligt stor så sannolikheten att det finns flera dimensioner, liv på andra ställen måste enligt mig vara hög. Tanken att vi skulle vara det enda som finns där ute känns ofattbar. Men varför vårt universum finns. Varför vi är en pyttedel av allting, det blir man ju tokig av att tänka på.

Man får förminska frågan och fråga sig ”vad är meningen med mitt liv” istället. För allt det andra stora kan vi ju ändå inte påverka. Och svaret på den frågan är väldigt individuellt. För mig handlar det om att få känna kärlek, ge kärlek, lycka, få leva ut mina drömmar, lära känna kloka människor och vara min egen bästa vän. Jag får ibland ångest för att dö. För jag tror tyvärr att allting blir svart. Det händer inget mer. Jag vill så mycket i mitt liv, jag är så nyfiken på hur tekniken kommer att vara om 200 år, hur relationen till vår galax ser ut. Jag kommer att missa mycket och det kan på något barnsligt sätt göra mig ledsen. Om jag får chansen i mitt liv att åka ut i rymden och till en planet kommer jag att ta den (fast inte som det är idag, alldeles för hög risk när man har familj). Och om jag får chansen att frysas ner och leva längre när jag är gammal så kommer jag att göra det också. Jag hoppas bara att Odd också skulle vilja det, och våra barn. Jag skulle inte riktigt se en mening med att leva vidare utan dom.

.. Så i slutändan är det nog kärleken i livet som spelar mest roll. Att få uppleva den.