Kill-boken

Häromdagen så skickade min gamla barndomsvän bilder från vår kompisbok vi skrev i. I den skrev vi upp våra drömmar, vad vi skulle jobba med, vilka killar som var snygga etc. Allt som var viktigt när man tonåring. Dom snyggaste killarna fick en egen bild och text under .. Gissa vad jag skrattade är jag såg att Odd var med på en av bilderna, omringad av en drös tjejer (inklusive mig själv). När jag var 14 år var Odd det vackraste jag visste bland alla killar jag kände till. Jag minns han så lång, hans långa vackra hår och breda axlar. Han hade slitna jeans och t-shirtar eller skjorta på sig och så hade han pigga nyfikna ögon. Ibland blev han helt rosig om kinderna som jag idag har förstått att det var hans tecken på nervositet. Där och då trodde jag väl att han var varm eller något, Odd var nämligen känd som den ”dryga killen” så inte kunde jag tro att han egentligen bara var blyg…

Skärmavbild 2015-02-23 kl. 20.02.21

Jag är i svart! Han tyckte att jag var alldeles för ung, 14 och 16 år var rätt stor skillnad där och då!

Skärmavbild 2015-02-23 kl. 20.02.42

Bjuder på denna bild också, jag tror att vi bara satte oss i en bil eller taxi och fotade. Jag tror inte ens att vi hade några planer. Minns att jag egentligen ville ha en fjällräven-jacka men hade inte råd till mer än en Peak som också var svindyr. I Vasa Real var hetsen på märken enorm och Peak-jackan var egentligen det enda märkesplagg jag ägde, på resten stod det L.O.G.G på. Idag har jag de flesta kläder från kedjor men där och då var det jobbigt. Det fanns tjejer redan i 7:an som bar Burburry-väskor, helt galet. Just hur vi ska hantera märkeshetsen i innerstan är något vi får klura på Odd och jag när Gillis och S växer upp. Man vill ju så gärna göra barnen starka och få dom att ”strunta i det” men det är fruktansvärt svårt som tonåring, det minns man ju.

  1. Elsa skriver:

    Whaaat, needå! Har precis gått VRG Djursholm och då kan man ju tänka att det kanske är press på märkeskläder etc. Så är verkligen inte fallet. Ingen bryr sig om hur man klär sig etc, så länge man är trevlig och har bra personlighet.

    Aldrig, aldrig funderat över märkesgrejer. Gäller bara att vara nog självsäker :)) (vilket man får från familjen, så era barn kommer nog känna detsamma)

  2. Hvor sjovt at se de gamle fotos af et par MEGET unge, smukke mennesker:-)

  3. Emelie skriver:

    Jag har fått märkeskläder/liknande av mina föräldrar då och då, fått och får pengar när jag frågat/r, de betalade min resa med en kompis i somras och nu i vintras, jag har fått datorer och mobiler osv. Samma sak för min lillebror. MEN å andra sidan, jag är långt ifrån naiv och jag vet mycket väl värdet på pengar. Jag är ödmjukheten själv; köper ofta saker till mina nära och kära bara för att överraska dem, jag jobbar, sparar undan pengar från min lön varje månad tills jag flyttar (eller liknande), jag pluggar och ska börja på juristprogrammet direkt efter gymnasiet i höst, jag har aldrig tjatat om någonting dyrt utan allt jag fått har mina föräldrar isf känt att de velat och kunnat ge till mig. Jag slänger verkligen inte runt pengar hit och dit och jag har ALLTID varit trygg i mig själv oavsett om jag gått i en tröja jag ärvt från min kompis storasyster eller en sprillans ny från Michael Kors.

    Summan av kardemumman; en kan vara ”bortskämd” men samtidigt förstå värdet av pengar och vara stark i sig själv, I’m a living proof. Ni kommer säkert hitta en balans utifrån hur Gillis och S förhåller sig till pengar, och hur de mår i sig själva, det är så himla olika och det kommer säkert vara olika dem emellan också. Har ni råd och viljan att ge era barn dyra saker tycker jag ni kan göra det med gott samvete, men att ni samtidigt kanske inte alltid ger dem det de vill ha, så att de lär sig att ”Ibland får jag och ibland får jag inte, så är livet”… Ni kommer med största sannolikhet lösa detta på ERT bästa sätt när det väl gäller! 🙂

  4. Ni klär ju redan Gillis i märkeskläder, så blev det inte lite konstigt och dubbelmoraliskt nu Blondinbella?

  5. Andrea skriver:

    För mig va det tvärtom..blev hackad på under högstadiet då jag hade märkeskläder och fick höra rikemansbarn efter mig i korridoren. Bodde då i ett litet samhälle norr om göteborg och jag va nog nästan den enda som gick i dyrare kläder. Min mamma tyckte det va kul att köpa (absolut inte att jag va bortskämd utan det kunde bli en tröja varannan månad kanske) kläder till mig och jag tyckte det va kul att klä mig fint. Men att höra rikemansbarn (när jag inte va det, mamma är undersköterska) tog hårt på mig så sa att jag inte ville ha mer kläder. Trotts att jag knappt bar märkeskläder efter det så har jag än idag stämpeln på mig, även fast det är dom som nu går i dyra kläder mer än en själv..

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..