Ingen Amy

Jag har tänkt en del på hon Amy idag i Gone Girl. Hur hon bestämde sig för att vara en ”sjukt skön tjej” som aldrig tjafsade, var svartsjuk eller krävde mycket i sin relation. I samma veva läste jag en bekants facebook-status där han skrev ”… Tänk att du min fru (namn) har fött våra två barn och under våra år tillsammans har du aldrig varit sur eller gnällt en enda gång”. Min första tanke var Wow vilken kvinna! Själv har jag åkt till psykakuten två gånger under min tid med Odd, jag har stundtals varit en våt fläck i hans famn och säkert gnällt massor så att det ryker ur Odd öron.

Kvinnan i facebook-statusen är säkert en faktiskt människa men jag bara undrar hur man kan leva ihop och få barn och där i mellan aldrig har varit sur/ledsen/tjafsat? Det låter så overkligt. Jag undrar hur hon gör. Jag tror att jag är mer positiv än de flesta människor, de är sällan jag tänker en negativ tanke och det mesta rinner av mig. Men jag är ju mänsklig för det. Jag har ju också dagar när jag bara vill dra täcket över huvudet och sova vidare. Dagar när jag inte orkar något alls.Åter till Amy Gone Girl. Jag fick en tanke som poppade upp om jag liksom har lurat Odd i början när vi träffades. Att han skulle fått för sig att jag var en stålkvinna, alltid ett socialt monster och alltid ett leende på läpparna .. Men så var det inte.  Hur som helst så kom jag fram till att jag aldrig varit Miss Nice Girl, någonsin. Jag har nog alltid varit väldigt öppen med vem jag är och visat alla mina sidor rätt omgående för att testa om personen pallar trycket. Klarar han min framgångsrika sida lika bra som min svaga?

Jag tror att en av framgångsfaktorerna med att Odd och jag fungerar så bra ihop var att vi sänkte garden direkt mot varandra och tillät oss vara dom vi är. Vi är både ett Chips och dipp-par men också ett par som har väldigt höga mål och stöttar varandra i det.

Summan av kardemumman så tror jag att det är viktigt att våga vara en person som gnäller, är ledsen och arg i en relation. Det tyder ju på en trygghet. Att man vågar vara urbalans. Få avreagera sig på hemmaplan när allt annat i ens liv går i 110 (var annars ska man ladda batterierna?). Jag vet många tidigare dejter som gärna hade fortsatt hänga med mig under allt flärd men inte varit beredd på att stötta när det varit tufft. Tänk om man hade hållit den leende fasaden tills man fått barn ihop och inte förens småbarnåren insett vilka man egentligen är mot varandra. Vad tufft det hade varit.