Ingen Amy

Jag har tänkt en del på hon Amy idag i Gone Girl. Hur hon bestämde sig för att vara en ”sjukt skön tjej” som aldrig tjafsade, var svartsjuk eller krävde mycket i sin relation. I samma veva läste jag en bekants facebook-status där han skrev ”… Tänk att du min fru (namn) har fött våra två barn och under våra år tillsammans har du aldrig varit sur eller gnällt en enda gång”. Min första tanke var Wow vilken kvinna! Själv har jag åkt till psykakuten två gånger under min tid med Odd, jag har stundtals varit en våt fläck i hans famn och säkert gnällt massor så att det ryker ur Odd öron.

Kvinnan i facebook-statusen är säkert en faktiskt människa men jag bara undrar hur man kan leva ihop och få barn och där i mellan aldrig har varit sur/ledsen/tjafsat? Det låter så overkligt. Jag undrar hur hon gör. Jag tror att jag är mer positiv än de flesta människor, de är sällan jag tänker en negativ tanke och det mesta rinner av mig. Men jag är ju mänsklig för det. Jag har ju också dagar när jag bara vill dra täcket över huvudet och sova vidare. Dagar när jag inte orkar något alls.

Åter till Amy Gone Girl. Jag fick en tanke som poppade upp om jag liksom har lurat Odd i början när vi träffades. Att han skulle fått för sig att jag var en stålkvinna, alltid ett socialt monster och alltid ett leende på läpparna .. Men så var det inte.  Hur som helst så kom jag fram till att jag aldrig varit Miss Nice Girl, någonsin. Jag har nog alltid varit väldigt öppen med vem jag är och visat alla mina sidor rätt omgående för att testa om personen pallar trycket. Klarar han min framgångsrika sida lika bra som min svaga? Jag tror att en av framgångsfaktorerna med att Odd och jag fungerar så bra ihop var att vi sänkte garden direkt mot varandra och tillät oss vara dom vi är. Vi är både ett Chips och dipp-par men också ett par som har väldigt höga mål och stöttar varandra i det.

Summan av kardemumman så tror jag att det är viktigt att våga vara en person som gnäller, är ledsen och arg i en relation. Det tyder ju på en trygghet. Att man vågar vara urbalans. Få avreagera sig på hemmaplan när allt annat i ens liv går i 110 (var annars ska man ladda batterierna?). Jag vet många tidigare dejter som gärna hade fortsatt hänga med mig under allt flärd men inte varit beredd på att stötta när det varit tufft. Tänk om man hade hållit den leende fasaden tills man fått barn ihop och inte förens småbarnåren insett vilka man egentligen är mot varandra. Vad tufft det hade varit.

Bild 2015-01-31 kl. 16.06

  1. Agnes skriver:

    Tack! Behövde höra det just idag.

  2. Andrea skriver:

    Hej, tack för ditt underbara inlägg. Du skänker mig hopp, inspiration och glädje! Jag undrar dock hur är det att hamna på psykakuten? Jag känner att jag är nära att hamna där också men är skrämd av hur det är och vad som görs när man är där.

    1. Cecilia skriver:

      Hej Andrea,
      Svarar i Isabellas ställe och mera generellt. Det viktigaste som händer om du åker in är att du får prata med vänlig personal som har erfarenhet av att bemöta människor i kris. Du får berätta vad som skrämmer dig med själva vårdsituationen, du kan få konkreta råd om det behövs, och du får alltid vara med och diskutera hur ni ska gå vidare. Om du känner på förhand att du är på väg att börja må dåligt behöver du inte åka till akuten. Det går fint att prata med någon bra doktor eller sköterska på en alldeles vanlig vårdcentral också. Lycka till! Varma hälsningar.

  3. Jag anser att alla är vi olika. Jag är en väldigt positiv person. För mig är det omöjligt att bli arg för småsaker, sånt tar bara energi. Jag skulle aldrig bli arg på min kille för att han inte handlat ”rätt saker” till exempel, då går jag och gör det själv eller tillsammans med honom. Har han ätit sista avokadon så har han gjort det, vi får köpa nya svårare än så är det inte för mig. Småbråk är för mig helt onödigt och det drar negativ energi från mig och det är något inte jag vill ödsla tid på.
    Alla är olika och jag är en positiv person som skrattar ofta och jag skulle aldrig vilja byta ut det bara för att någon skulle tycka det var omänskligt att vara glad jämt i ett förhållande. Jag bråkar inte med mina vänner och inte heller med min pojkvän.

  4. Jag har en helt annan syn på förhållande än dig. Jag tycker inte att man ska använda sin respektive som soptunna där man kastar all skit efter en jobbig dag. Jag skulle aldrig få för mig att gräla med mannen pga att han ätit sista avokadon. Min man är en underbar människa som jag älskar, varför ska han behandlas som skit när jag är trött/stressad?
    Vi tror på ömsesidig respekt och kärlek. Har jag haft en dålig dag så säger jag det till mannen som sen ger mig en lång kram. Det är så jag laddar mina batterier, genom att kramas med min man och min son, inte genom att gnälla på de jag älskar. Min familj förtjänar den bästa jag kan vara, för de är de bästa jag har.
    Jag förstår mig verkligen inte på par som gnäller och grälat konstant, varför är man sån mot de man påstår sig älska?

    1. anna skriver:

      Men gilla!!!!!! DET är vad jag kallar en superkvinna om någon!

  5. Håller med till en viss del men tänk på alla skilsmässor och separationer idag och om alla skulle tänka efter mer när det gäller hur man är mot sin partner? Kanske når man väldigt långt om man bestämmer sig för att hoppa över en del av allt gnäll?

    Missa inte http://www.modevarlden.se idag där jag tipsar om riktigt bra inredning i butik nu!

    Kram Johanna

Lämna ett svar till Andrea Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..