Min enorma slida

Middag [check!], Gillis sover [check], grannarna-borrar-trots-klockan-är-över-sju [check]. Knackade på och spände ögonen i hantverkaren och sa retoriskt som den bästa minitant jag är ”Får man borra efter klockan är sju…?”. Jag har köpt wienernougat, ni vet en sån där ask med ett par som dansar (fast nu dansar de bara på insidan). Egentligen var tanken att öppna den på julafton men det sket sig på en gång. Dom är ju så goda och jag har inte den karaktären att låta bli. Jag har senaste Amelia Vänta barn som jag ska läsa och jag har faktiskt skrivit en gästkrönika längst bak. Den handlar om att vänta barn och bli överröst med skräckhistorier. Jag kan inte räkna gångerna folk ville berätta för mig om vänners bekanta bekanta som har spruckit the whole way. Jaha, och vad skulle jag med den informationen till? Hur skulle den peppa mig inför förlossningen hade dom tänkt?

Jag blev tokig på sånt. Ibland hade jag liksom lust att svara:
– Vet du? Jag kommer nog inte spricka alls!
– Va? Hur vet du det?
– Jo för att min slida är så enorm så bebisen kan liksom bara glida ut. Så himla skönt.

Kan vi inte peppa alla som väntar barn och som läser bloggen med att skriva kort i kommentarsfältet här under om hur fantastiskt det faktiskt var att föda barn? Kan vi inte försöka att beskriva smärtan och känslan på ett bra och stärkande sätt? Varenda kvinna som väntar barn förtjänar faktiskt att få höra hur häftigt det är. För min del var det bästa dagen i mitt liv.