Estonia 20 år

God morgon på er!

Odd var ute och slirade igår så jag såg på En Shopaholics bekännelser och fick ont i mitt Economista-hjärta. Ville bara skrika ”neeeeej!!” till Rebecca Bloomwood. Gillis vaknade vid tolv och istället för att natta om honom tog jag upp honom till sängen igen, vet att det är en dålig vana men åh som jag njuter. Odd la sig i gästrummet när han kom hem så att vi inte vaknade, herregud som vi uppskattar att ha ett extrarum. Klev upp med Gillis halv sju och så har vi ätit frukost och tittat på barnprogram. Det är lustigt att se Mojje i rutan med Gillis, för (Nicke &) Mojje var ju liksom mina helgmornar som barn.


Söndagsfrukost. Jag älskar dessa juicer! Eftersom det är 20 år sedan Estonia sjönk idag så är det svårt att undgå det. Jag har de senaste dagarna läst allt jag kommit över om olyckan just för att jag faktiskt inte visste så mycket om den. Jag var ju bara fyra år då. Men jag minns att mamma pekade på ett hus när jag var liten och sa att huset är tomt för att familjen hade omkommit i en båtolycka.

Jag blir verkligen ledsen när jag tänker på det. Skräcken alla passagerarna måste känt. Hopplösheten. Att något sådant kan ske i Östersjön. Jag förstår att det är en tuff dag för många idag och jag är ledsen för er skull. När det gäller människor som går bort och sorg finns det inte så mycket mer att säga än att det är orättvist. Riktigt orättvist.[showhide type=”post” more_text=”Show english translation…” less_text=”Show less…”]Good morning!

Odd was out partying last night so I watched Confessions of a Shopaholic and my Economista heart bled. I just wanted to shout ”nooo!” To Rebecca Bloomwood. Gillis woke up at midnight and instead of putting him back to bed I brought him upstairs with me. I know it’s a bad habit but I love it. Odd went to sleep in the guest room when he came back to not wake us up. We live that extra room. I got up with Gillis at 6:30, we’ve had breakfast and watched children’s programmes. It’s funny to watch Mojje with Gillis because Mojje (& Nicke) were part of my weekend mornings as a child. We’ve come full circle.

It’s been 20 years since Estonia sank today. I’ve been reading about the accident the last few days and realised that I knew very little about it. I was only four when it happened. But I remember my mum pointing to a house when I was little and her saying that it was empty because the people that lived there had been in a ship accident. It makes me sad when I think about it. The fear the passengers must’ve felt. The hopelessness. That something like this could happen on the Baltic Sea. I realise that it’s a tough day today and I’m sorry for you. When it comes to people passing away you can’t say much more than that it’s unfair. So unfair. [/showhide]