”De nya barnen”

Jag såg på Efter Tio häromdagen när Malou hade döpt ett program till ”De nya barnen”. Det handlade om barn vars mamma väljer att inseminera sig via en okänd donator i Danmark. Alltså en spermabank. Ena gästen var en dansk tjej i min ålder eller lite yngre, som var förtvivlad över att hon aldrig haft en pappa. Att han bara var ett donator-nummer som hon inte visste något om. Idag tror jag att dock att de som har en ”donator-pappa” har rätt till att kunna kontakta pappan efter att man är 18 år men jag är inte säker. Oavsett så är det 18 långa år av ovisshet och saknad.

spermabild2_LOP

Det här är ju inte i tillåtet i Sverige. Och jag försöker fundera på hur jag själv ställer mig till det. Att alla barn har rätt till två föräldrar kan jag tycka är en klok utgångspunkt, oavsett om det är en mamma och en pappa, två mammor eller två pappor. Kan man från början styra i den mån det går att barnet ska ha två tryggheter så tycker jag att det är bra, även om verkligheten inte ser ut så för många. Men å andra sidan är just det ett argument också, att väldigt många barn växer upp med just en förälder och vad säger att det skulle vara sämre? Idag när jag är förälder så skulle jag nästan vilja säga att få barn borde vara en rättighet för alla som verkligen vill. Självklart är den en egoistiskt handling men det ligger också så djupt rotat i oss genetiskt att vi ska föröka oss. Den biologiska klockan slutar ju liksom inte ticka direkt bara för att man inte har lyckats hitta rätt livspartner.

Samtidigt tänker jag på att man kanske skulle kunna adoptera själv istället för att insemineras själv. Göra en egoistisk handling till något det finaste man kan göra – Ta hand om en barn som behöver ett bättre hem. Men samtidigt förstår jag önskan av ett barn av sitt eget kött och blod. Jag tänker mycket på tjejen i studion vars hela tonårstid har handlat om saknaden av en pappa och längtan efter att veta vem han är. Det är ju inte heller bra. Allt är verkligen svårt. Hade jag själv varit över 40 år och inte hittat den rätta hade jag absolut sett detta som ett alternativ. Men hade jag själv vuxit upp med en pappa som var en donator hade det varit tufft att acceptera.

Hur ser ni på insemination av okänd donator? 

[showhide type=”post” more_text=”Show english translation…” less_text=”Show less…”]

I watched After Ten with Malou the other day when she talked about a pogramme called ”The New Children”. It’s about children whose mother have chosen to be inseminated by an unknown sperm donator in Denmark. One of the guests was a Danish girl my age or younger who was devastated by the fact that she’d never had a father and that he was only a donator number that she didn’t know anything about. I think that now those who have a ”donator” dad can contact him once they’re 18 but I’m not sure. Anyhow, 18 ears of missing a father and not knowing is a long time.

You’re not allowed sperm banks in Sweden. I’m trying to work out my opinion on them. All children have a right to both parents, I think, regardless of whether it’s a mum or a dad or two mums or two dads. I think that children benefit from having two people who they can look to, even if that’s not a reality for most people. On the other hand that could be an argument too; so many children grow up with a single parent and who is to say that the are worse off? As a parent I’d like to say that having kids should be a right for those who wish to have them. It’s a selfish act but it’s in our DNA to want to procreate. The biological clock won’t stop ticking just because we haven’t found the right partner.

At the same time I think that adoption might be a better option. It’s a way of turning an egoistic act into the most generous act of all – taking care of a child who needs a home. But I get people who want a child that’s their own flesh and blood. I think a lot about the girl who had spent her entire teenage years missing a father and wanting to know who her biological dad is. That’s not good either. If I’d been 40 and not found the right person I’d see insemination as an option. But I also identify with the girl and her longing, it would be hard to accept not knowing who my dad is.

What do you think about anonymous donors?

[/showhide]

  1. Stefan skriver:

    Är 32 år och jag är också barn till en spermadonator. Tycker det är en självklarhet att få reda på sitt ursprung oavsett vad någon annan säger om detta!

  2. Hej jag såg de här inlägget nu när jag sökte lite men vill bara säga att de är en svår sak o ta upp och jag tror att alla ser olika på saker som dessa, men fick jag välja så ska barnet få veta vilka båda föräldrarna är, jag är själv en 20 år gammal tjej med bara 1 mamma o fick veta i vuxen ålder att min ”pappa” inte är min biologiska pappa , och jag kan lova att de är ett tomrum som inget går o fylla, jag tycker att de är hemskt att så många i denna värld ska behöva ha den här känslan i kroppen, btw bry dig inte om alla negativa kommentarer i de här inlägget , jag kan lova de är ingen som vet hur de känns för de barnet utan barnet själv ,++++ poäng till dig !

  3. Nasha skriver:

    Hej! Jag håller med om att det borde vara enklare för singlar att adoptera. Tyvärr styrs inte de lagarna av oss utan av de länder där barnen kommer ifrån och de kommer antagligen att göra det fortsatt svårt för singlar att adoptera. Inseminering kommer bli lagligt inom en snar framtid även i Sverige, det trodde iaf en läkare som var specialist inom gynekologi och obstetrik som jag pratade med. Det är ju inte rimligt att svenskar behöver åka till Danmark för att göra det.

  4. a-k skriver:

    Men snälla du!!!!! varför har du en bild på en ivf-behandling när du skriver om insemination??? så jäkla tragiskt att ingen har koll på skillnaden mellan dom här sakerna. skärp dig!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..