ANNONS

Min story, näthatet

/

Jag såg såklart Uppdrag Granskning ikväll, först bestämde jag mig för att inte kolla för att jag inte orkar dra upp skräcken inombords men så bestämde jag mig för att göra det ändå, det gick helt okej. Näthat har varit min vardag sedan jag var 16 år. I flera års tid så har jag dagligen fått se kommentarer och mail om att jag borde dö eller våldtas. Dom två sakerna det är det vanligaste typen av hot för min del. Varje dag i sex års tid. Det är klart att det blir en vardag som man vänjer sig vid, hur sjukt det än är. Jag har också provat att hålla tyst om det, för att inte ge personerna plats men det eskalerar i alla fall, och samma sak blir det om jag väljer att prata om det, jag kommer aldrig undan.

Ibland har det hänt värre saker. En kväll efter att jag hade medverkat i Förkväll så ringer en man och säger att han ska döda mig, han uppger min adress. En annan kväll så står en kvinna och bankar på dörren och skriker genom brevinkastet att hon ska klippa av mina fingrar och posta dom till mig. Hon var arg något jag hade skrivit. En dag kommer en kille upp på mitt kontor och kastar en flådd mink på mig. En kväll när jag är hemma så ser jag bland mitt kommentarsfält att en man är på väg med ett tåg från Malmö till Stockholm och ska hem till mig med en yxa och våldta mig. Adressen skriver han ut i bloggen. Ankomstiden på tåget med. Jag får sedan nog och flyttar. I nya lägenheten så kommer det brev från en man som vill äta upp mig, steka mina bröst i smör. När jag har gått ut i media om hans brev så kommer nya, från en ny person direkt i brevinkastet, utan frimärke. Jag får ordna med personlig vakt varje kväll då jag ska hem. Under tiden som jag byter till säkerhetsdörr så hinner det komma brev i brevinkastet med avföring och män som har kladdat ner papper med deras sperma. Landar ner på min dörrmatta.

När jag är 17 så befinner jag mig i Italien och blir utsatt för ett sexuellt övergrepp med fingrar uppkörda av en äldre man på en nattklubb, så hårt att jag börjar blöda och får uppsöka en gynekolog. Jag försöker polisanmäla på plats men de går inte utan vittne. Jag flyger hem till Sverige, berättar vad som har hänt i tron om att hjälpa andra. Istället blir jag utsatt för ett fruktansvärt hat på nätet med tusentals kommenterar att jag får skylla mig själv, eller att jag förtjänar det.

Det tog oerhört hårt.

Jag flyttar igen till en lägenhet i ett bostadsrättsområde som är vana med personer som är offentliga, kameror precis överallt och en vaktmästare som ofta är i trappuppgången. Där, för första gången är jag trygg. Jag kan sova normalt på nätterna igen. Träffar Odd, flyttar ihop, bloggerskan Kissie skriver ut min adress på hennes blogg första veckan som vi bor i lägenheten och samma kväll står det en man utanför vår dörr som vill prata med mig, han är obehaglig och ger sig inte. Jag börjar skrika, får upp dörren tack och lov och låser. Nu har vi ett bra säkerhetssystem hemma som är svindyrt.

Men brev med killars sperma fortsätter att komma.

Idag öppnar jag inte breven själv hemma utan Odd öppnar allt, jag har fått en form av skräck inför post. Mailen går först till min assistent innan jag får se dom, mycket sållas. Det är min vardag. Näthatet och det vanliga hatet är fruktansvärt. Idag har jag gjort 11 polisanmälningar. Inget har någonsin gått vidare. Visst vänjer man sig, jag har gått i 1,5 års kbt för rädslan och jag mår bättre. Och aldrig någonsin kommer det här att få mig sluta jobba med det jag gör. Hatet får ju aldrig vinna. Men visst tär det på mig och alla andra tusentals kvinnor som utsätts för det här dagligen.

602
0

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00