Dagmatte

Nu har jag jobbat på hemma ett tag, dags att ge sig i väg. I vanliga fall brukar Christian hänga på mig men vissa dagar är det ställen där man inte får ha hundar så därför har Christian en dagmatte några timmar varje vecka. Hon heter Mathilda och bor nästan granne med oss. Christian är väldigt förtjust i henne och jag är glad att det fungerar så bra. När hon hämtar honom är dom ute i flera timmar och leker, promenerar och träffar andra hundar. Man märker att det är en glad hund som kommer hem. Vi vill snart kastrera honom, känns på något sätt lite elakt men jag tror att det blir bäst.

20130122-100954.jpg

.. Håret ligger perfekt från igår, ska köpa hem spolar så att jag kan rulla upp det själv!

 

  1. Om vi säger såhär. Kastrering gör många för beteendets skull, men själva huvudsaken med det är att hunden inte kan para sig och få valpar.

    Komplikationer utifrån att all världens hundar får valpar är en bra mycket större procent än komplikationer ifrån kastrering.

    Det är inte att göra illa hunden eller att vara orättvis, det är att vara RÄTTVIS emot alla de hundar som inte har några hem och de hundar som utnyttjas inom avel. Vet ni det, att det varje dag avlivad 2000 hundar i ETT ENDA POUND i Amerika? Kan ni då tänka er alla Asiatiska länder, Ryssland där de skjuter varenda gatuhund som syns?

    Trots dessa ohumaniska avlivningar ÖKAR antalet hundar. Varför? Jo, pga att få hundar faktiskt är kastrerade och på grund av att alla ska hålla på med att avla sina hundar för att de har ett sådant ”fantastiskt utseende och temperament”.

    Min hund är en 1,5 årig blandras ifrån Irland. Han kastrerades för 6 månader sedan och är HELT fantastisk, dock skulle det aldrig någonsin varit ett alternativ att inte kastrera honom och att ”göra kullar” på honom. Han är den finaste och bästa hunden i livet för mig, men det finns så jäkla många andra valpar och vuxenhundar som säkerligen är lika fantastiska de, men de får ingen chans till en varm säng och tak över huvudet pga just detta. Så ja. Tack för mig. Det handlar inte bara om att ändra ett beteende hos hunden. Punkt.

  2. Matilda skriver:

    Har inget råd till dig Isabella om kastrering, tycker alla ska göra det dom känner passar ens hund och sig själv bäst. Man ska dock inte kastrera en hund i för tidig ålder. Den måste ha en chans att bygga upp muskler och att komma in i könsmognaden innan man utför ingreppet.

    Jag vill däremot säga till en del som kommenterar om ändrat beteende hos hunden:
    Det är inte hjärnan man avlägsnar, det är kulorna 😉
    Att hunden beter sig annorlunda har i så fall att göra med det hormonella. Däremot kan faktiskt andra hundar uppfatta en kastrerad hane annorlunda mot en okastrerad hane. Men att dom skulle bli osäkra och ”låga” och allt vad jag nu har läst här, tror jag inte har ett dyft med kastrering att göra. Det som en hel del uppfattar som ett problem med revirmarkeringar, stress vid löptikar och utlösningar lindras och försvinner i de flesta fall vid en kastrering. En del äldre hundar som kastreras har dock en del beteenden redan inlärda och kommer att fortsätta trots kastrering. Har man däremot problem med exempelvis aggressivitet, könsbunden eller ej, tycker jag man ska ta tag i problemet och inte tro att en kastrering löser det hela.

    Så avslutningsvis vill jag återigen säga: det är testiklarna man klipper av, inte hjärnan hos hunden 😉

    //Matilda

    1. Jeanine skriver:

      Matilda,

      har du hund själv? Har du med egna ögon sett hur dåligt vissa hundar kan må av en kastrering?
      Kastrering är ett onaturligt ingrepp, och även om man ‘bara tar kulorna, inte hjärnan’ så kan det förändra en hund jättemycket.
      I vissa fall kan man behöva kastrera en hanhund, för att den ska fungera bättre med andra hanhundar etc. Dock löser inte alltid detta problem heller. Det bästa man kan göra, för sin egen och sin hunds skull, är att tydligt sätta gränser, lära hunden hur den får bete sig bland andra hundar och lära den vara trygg i sig själv. Människor är ofta för lata för det, tyvärr.
      Mopsar, som är en av de lugnaste raserna som finns, har ytterst sällan/aldrig aggressiva beteenden. Så där behövs det ännu mer sällan än hos många andra raser.
      Det skrämmer mig att det finns människor som uttalar sig som du, som om inte hunden kunde må dåligt av att man klipper av en del av dens kropp.

      1. Matilda skriver:

        Jajemän jag har haft hund länge!
        Har just nu en okastrerad äldre hane, det trodde du inte va?
        Vad jag kan och har för erfarenhet av okastrerade och kastrerade hundar har du ingen aning om.

        Det som skrämmer mig är dina uttalanden om att hunden skulle må dåligt av att kulorn är borta? Berätta gärna exakt hur en kastrerad hund mår mentalt dåligt av detta? Med tydliga belägg för att det går att koppla till kastrering.
        Skulle vara jätteintressant att höra.
        Ett litet antal (ca 0,8-2%) av kastrerade hanhundar får inkontinens. Betydligt vanligare hos tikar med siffror som rör sig kring 20 %. En del andra, och ofta yngre, hanar kan ha svårt att veta hur de ska bete sig runt en kastrerad hane då hormonerna till stor del hänger ihop med testiklarna. Hos raser med underull kan det hos kastrerade (både tikar och hanar) bli en tillväxt av dito och att pälsen får en sämre kvalitet och blir i vissa fall lik en valppäls.
        Annars talar människor i termer kring positiva och negativa aspekter med kastrering av hanhund och i dom allra flesta fall (givetvis inte alla, men det säger förhoppningsvis sig själv) övervägar de positiva aspekterna som kommer med en kastrering. Detta handlar till övervägande del om kroppsliga konsekvenser för hunden. När det kommer till den uppenbart mentala biten kan man tala om skendräktighet och jobbiga löp hos tikar som påverkar och stressar dom och där en kastrering kopplas till hundens mentala hälsa.

        Det är vår förbannade plikt som hundägare att se till att våra hundar mår bra. Innebär det en kastrering är det urbot dumt och ogenomtänkt att gasta om att ”klippa av en del av hunden…”

        En hund kan inte titta på sig själv och tänka: helvete vad tråkigt att dom kastrerade mig, skulle mått betydligt bättre av att ha kulorn kvar.

        Vet du ens hur genetiskt etablerad hundens könsdrift är? Det handlar absolut inte enbart om att sätta gränser och ”göra hunden trygg”. Jag ber till gud att du inte jobbar med hundar eller är uppfödare. Bara att du inte har samlat på dig någon vidare erfarenhet kring detta ämne.

        //Matilda

        1. Matilda skriver:

          Tryckfelsnisse var framme. Skulle givetvis stå driften som handlar om parning och att föröka sig.

  3. Jeanine skriver:

    Mitt råd från en mopsägare till en annan är att tänka efter väldigt noga.
    Vi köpte Milton av en tjej som ägde honom hans första levnadsår, en tjej i 20-årsåldern som inte hade hunderfarenhet. Hon kastrerade Milton när han bara var 6 månader gammal.
    Jag har pratat med kenneln han kommer ifrån (Sparvöga) samt många andra mopsägare, bland annat ägare vi träffar på mopsträffarna i Vasaparken. De säger alla samma sak – det är ett onödigt ingrepp på en hund som inte behöver det.
    Tänk på varför ni vill göra det.
    Är det för att han är aggressiv mot andra hanar? Mopshanar är ytters sällan det.
    Är det för att han markerar med urin hemma hos andra ni känner som har hund? Det kan inte botas med kastrering, endast diciplin.
    Vår Milton är endast 2,5 år gammal, men är ofta underdogen i större hundsällskap, endast för att han är kastrerad. Han är lugnare än de andra och kuvar sig väldigt lätt. Hemma däremot är han den mest lekfulla lilla killen man kan tänka sig.. Men kastreringen verkar ha ‘förstört’ hans självkänsla bland andra hundar.
    Som sagt, det finns väldigt få anledningar till varför man kastrerar sin hund, speciellt en mops som är en av de absolut lugnaste och trevligaste raserna. Det är oftast en föreställning vi människor har att det ‘bör’ göras, men som kan skapa oerhört lidande för hunden. Helt i onödan..
    Det finns ju såklart olika typer av kastrering, kemisk kastrering som är tillfällig och ‘riktig’ kastrering som är oåterkallelig..
    http://www.dkfc.se/operation/kastration.php
    Alla gör ju som man själva vill, och behöver ni kastrera honom så får ni såklart göra det. Det är ju inte upp till någon annan än er
    Mvh Jeanine

  4. emma skriver:

    har en hane på lite mer än 6 år, har inte valt att kastrera honom för jag anser att det inte varit ett medicinskt motiverat ingrepp, dessutom har jag inte haft några större problem med honom som jag inte kan tänkas stå ut med. att kastrera en hane är ett mindre ingrepp än att göra det på en tik. Samtidigt tycker jag att det är etiskt fel att ”avköna” våra husdjur eftersom jag har en åsikt om att vi människor egentligen inte har rätt att ta bort någon levande varelses sexualitet. hur vet vi exempelvis att hundarna inte lider av detta efteråt psykiskt? de kan ju liksom inte direkt prata om sina egna tankar och åsikter? Varför väljer man en hanhund från början, om vi nu vet med oss att dessa kan bli aggressiva, märka revir och ha andra utåtagerande beteenden? Är man tillräckligt bra ”alfahane”/”flockledare” själv så kan man avleda många problem man får med dessa hundar, funkar iaf på min hane. Att kastera våra husdjur är något veterinärerna tjänar oerhört mycket pengar på (förmodligen mest av allt de gör) detta tror jag är delvis därför man alltid oftast får den goda rekommendationen att kasterara/sterilisera sitt djur..

  5. Annas skriver:

    Hej Bella. Jag vet inte om jag är för eller emot kastrering. Jag kastrerade min hanhund när han var ganska ung för han är en blandras och ska inte avlas på anser jag. Han var dessutom väldigt stöddig mot andra hanhundar. Jag upplever positiva saker såsom att han passar in i alla hundgrupper nu, inget bråk längre, han lider inte av att tikar i kvarteret löper. Äter, sover och har det bra som vanligt. Han är en lättsam hund så. Men däremot så är han mycket otryggare, vet inte om det har med att han blivit äldre och ”förändrats mentalt” att göra eller om det har med kastreringen att göra. Det kom i alla fall efter det. Han är ganska rädd för mycket, ljud bl.a. och tål inte längre att man säger åt honom med skarp röst, jag har fått ställa om mig till att jag har en ganska mesig hund. Första veckorna efter var han rent livrädd, satte jag mig ner på huk kröp han upp och gömde sig i min famn, jag ångrade mig mycket i början! Sammataget är jag nog något mer nöjd än missnöjd, då jag senare träffat en sambo som har en hund som knappt går ihop med någon hund alls, men som accepterat min hund enkelt. Som han var innan hade vi fått stora problem. Men som sagt, tänk noga, jag är inte så säker på att jag gör om det med eventuell nästa hund för det tillkom oönskade personlighetsförändringar.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..