En skolklass för mycket

Jag är arg, ledsen och frustrerad. Länge sedan känslorna kokade inom mig, som i vanliga fall har en tendens att vara känslokalla. Nedanför bland kommentarerna i förra inlägget kan man läsa om över 30 unga tjejer som har mått/mår dåligt. De skriver om självmordsförsök, mobbing, bulemi/anorexia, ensamhet, misshandel, press och sitt missnöje över sin enda förhoppningsvis friska kropp.

Det är inte 1, 2 eller 3 tjejer utan över 30 stycken, förlåt mig nu men en jävla skolklass! Det är så fruktansvärt sjukt att i en sådan ung ålder tvingas äta lyckopiller för att orka stiga upp ur sängen på morgonen, tvinga sig själv få i sig mat, mat som man sedan går och tänker på resten av dagen. Vart gick allt snett? Vems fel är det att vissa tvingas må såhär?

Det sjuka är att man tror att man är ensam om det. ALLA HAR M�TT D�LIGT så är det bara, skillnanden är bara orken och stödet man haft för att kunna ta sig därifrån. Jag har fått många mail de senaste timmarna där tjejer ber om mig råd, något som är svårt att göra. Jag kan endast utgå från mina egna erfarenheter. Jag har också varit i en svacka där jag inte kunnat stiga upp på morgonen, inte haft någon livslust längre.Och jag har också haft störningar när det gäller mat, inte så speciellt stora men tillräckligt för att det ska bli en vardag av att tänka på vad man stoppar i sig. Det är hemskt!

Hur kommer man ut från den här onda cirkeln då? Oftast blir det en cirkel genom att något går snett, sedan påverkas maten och av matproblemen så fungerar ingeting normalt längre osv osv. Min räddning och många andras har varit att verkligen "utnyttja" sin familj och vänner. Prata prata prata om det.. Då inser man hur många andra som sitter i samma situation som en själv och tillsammans kan man stödja varandra.

För min del funkade det också genom att endast lösa ett problem i taget. Vilket är ganska svårt för mig. Man kan inte få skola, jobb, umgänge, familj, själen och kroppa att fungera samtidigt. Ibland går det absolut men inte alltid. Något ska alltid krångla och bli till problem, eller hur? Då måste man lära sig att prioritera saker; själen och kroppen måste alltid gå först. Mår man inte bra så är det de första man ska försöka göra något åt. Kan man då inte gå till skolan eller hinna träffa alla vänner så får det vara.. Plugg kan man alltid ta igen och riktiga vänner finns kvar.

Ett annat tips, om man nu har chansen, är att åka iväg. Minns ni min resa till spanien i vintras? Den resan fick mig att må bra igen, efter en hemsk tid. Det behöver inte vara till något dyrt ställe men ibland behöver man ett miljöombyte för att rensa tankarna och få tid för sig själv.
Man har bara en kropp, njut av den istället för att göra den illa.

  1. Sara skriver:

    du har så rätt i det du skriver !!

    Det är verkligen hemskt att tvingas vakna varje morgon med ångest för allt man måste göra , hur man ska slippa maten för att slippa ångesten & allt vad den medför!

    man tror verkligen man är ensam! Men det finns så många här uta som mår dåligt !

    2 år har jag nu varit fast i denna jävulska Anorexian, och kan inte ta mig ur, Hoppas verkligen du fortsätter skriva sådanahära bloggar. det gör en lite gladare att veta att man inte är ensam ,

    Bella , tror inte du förstår hur mkt detta inlägget gjorde för mig , ett äkta leende fick jag på mina läppar & det har jag inte haft på läänge ! TACK!

  2. håller helt med dig bella!! jag älskar din blogg, fortsätt som du gör tjejen!! kramar

  3. Jonte skriver:

    Visst tjejer mår dåligt, jag vet ett flertal, men jag vet även att tjejer som måste gå ut med sitt s.k. perfekta liv, tala om att ”så här mkt pengar tjänar jag” eller ”jag är såå här känd” inte får dom att må bättre, hur många troro du inte mår dåligt över att de inte har så mkt pengar och så kommer du och talar om att du ska göra någor ”riktigt stort” du ska sänka ditt inköp med 10% och det aksnke fortfarande är dubbelt så mycket av vad hon får ut i månaden? Att du skriver ett enda inlägg gör ingen skillnad med tanke på hur många inlägg du har skrivit som aksnke faktist sårar dem eller får dem att må sämre. Dags att tänka till?

  4. Maja skriver:

    VÃ¥ga vara radikal. VÃ¥ga göra uppror. Du skriver om otroligt politiskt korrekta Ã¥sikter. Du skriver pÃ¥ ett otroligt mesigt sätt faktiskt. Ã?rligt talat sÃ¥ känns du ungefär lika känslosam som en sten. Du svär en gÃ¥ng, Grattis. Men effekten av ordet försvinner i din ursäkt för det. Jag tycker det är helt jävla kasst att folk mÃ¥r dÃ¥ligt. Men det gör människor. Vissa mÃ¥r till och med bra att att fÃ¥ sympati och ha en ursäkt för sitt självdestruktiva beteende. Vissa väljer att mÃ¥ dÃ¥ligt, andra inte. Att du skriver att ”alla har mÃ¥tt dÃ¥ligt” stämmer kanske MEN det hjälper verkligen inte. Om alla har mÃ¥tt dÃ¥ligt sÃ¥ fÃ¥r man plötsligt själv inte mÃ¥ dÃ¥ligt, eftersom alla gör det är det okej och jag kan fortsätta mÃ¥ kasst. Vissa behöver hjälp att komma ut ur djupet. Men de flesta klarar sig ganska bra genom att bara prata med vännerna och ha ett normalt liv.
    Plötsligt ska samhället uppmärksamma alla dessa ungdomar som mÃ¥r dÃ¥ligt. Jag slÃ¥r vad om att ungdomar mÃ¥tt dÃ¥ligt i alla tider. Alla generationer innan oss, de klarade sig utan uppmärksamheten. Ungdomar och BARN är i ständigt behov av uppmärksamhet. Plötsligt märker man att ”aha, om jag mÃ¥r dÃ¥ligt sÃ¥ fÃ¥r jag riktigt mycket uppmärksamhet” Precis som smÃ¥barn alltid visar teckningar och ”kolla mamma, va fint jag ritat” Och det är sÃ¥ jädra fel att uppmärksamheten ska komma frÃ¥n det hÃ¥llet. Att man har ett sÃ¥nt behov av att sticka ut att man förstör sig själv. fast pÃ¥ nÃ¥got bisarrt vis mÃ¥r man bra av det för man fÃ¥r uppmärksamhet. Innan jag läste om ungdomar som skär sig skulle jag aldrig komma pÃ¥ tanken att man kunde göra det. Och se, om jag skär mig hamnar jag i statistiken, jag kanske kommer i tidningen, jag fÃ¥r mer sympati frÃ¥n lärare, blir särbehandlad, fÃ¥r sjukt mycket uppmärksamhet, Jag blir speciell. Men vänta nu, fler tänkte som jag, omedvetet eller medvetet, och jag är inte speciell längre. SÃ¥ de som verkligen mÃ¥r dÃ¥ligt hanmar i skymmundan. Det självdestruktiva har blivit en kultur. Jag tycker du ska läsa ”vingklippt ängel” om du ska engagera dig i frÃ¥gan, det är en helt sjuk bok som av nÃ¥gon anledning blivit en inspiration till ungdomar. DÃ¥ ser man hur fel ett beteende kan tolkas. Vissa som läst boken har skrivit till författaren ”tack, du fick mig att inse att jag var sjuk” när budskapet mer var att man skulle bli hjälpt och inse att man kanske inte var sÃ¥ fuckt up som man trodde och att de skulle vara en varning, inte en uppmuntran. Engagera dig som satan men var inte sÃ¥ jädra politisk korrekt. alla är det och har det hjälpt? Det är helt sjukt att kulturen fÃ¥r ungdomar att tro att de mÃ¥r sämre än de gör. Va inte sÃ¥ förstÃ¥ende. Det kan man inte vara om denna kultur ska försvinna frÃ¥n samhället. Folk kommer alltid mÃ¥ dÃ¥ligt. Men att uppmuntra det genom att ge den enorm uppmärksamhet är inte svaret. Det mÃ¥ste fÃ¥ en viss uppmärksamhet men av en weird anledning har självmordsstatestiken blivit högre sen
    det självdestruktiva blev mer allmänt känt. Syns det ett sammanhang?

  5. så sant det du säger om att man måste ta en sak i taget. försöker man fixa allting samtidigt blir det bara kaos och allting blir värre! verkligen bra skrivet 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..