ohno.

Allt går inte som det ska denna vecka.
Jag försöker att hinna med allt, alla krav från alla, från mig själv.

Måste börja prioritera, skolan, träning, marcel. Och så vänner.

I’m surrounded by false people. Jag vill inte. Vill inte veta hur många det egentligen är som alltid kommer vara där. nu när jag mår så här.
Är det förmycket begärt att tro att sina vänner alltid ska bara där? alltid hjälpa till?.
Kanske mitt egna fel. är jag alltid där för er?.

Måste ha lugn och ro är på väg att bli utbränd av allt jag gör. Allt känns som om jag skulle springa en sträcka och var otroligt trött och ville stanna men alla skrek, "lite till isabella, du klarar de!" och jag fortsätter att kämpa trots mina krafter är slut.
Min sträcka tar aldrig slut. och jag fortsätter..     får panik.

Skrev en dikt i dag i skolan, sammanfattar nästan exakt som jag mår och känner sen i sommras, vet inte om jag vågar publicera den. Fin var den iaf. Fast mest sorlig.

pappa… varför.