Igår skrev jag på min instagram att jag är säker på att jag inte har alla tusen diagnoser som folk har försökt att diagnostisera mig med. När jag pratar med andra så har mina utredningar inte gått rätt till vad jag förstår. När jag precis hade fyllt 21 år så var det en psykolog i min närhet som ville göra en utredning på mig. Jag drev flera bolag samtidigt (Egoboost-tidningen, Spotlife, mitt klädmärke Classified och mina sociala medier i ett separat bolag. Skrev även en boken Egoboost precis innan). ”Det är inte normalt” fick jag höra.

Nähä.

Så jag gjorde en privat utredning som tog två veckor. En lång intervju och sedan fick jag göra ett IQ-test och svara på frågeformulär. Normalt IQ men extremt snabbtänkt och duktig verbalt. 15 000 kronor kostade det och sedan var jag klar. ”Du har ADHD”. Jahapp. ”Vill du äta medicin?”. ”Eh, om du tycker det så kan jag prova”.

Så jag testade ritalin och blev helt knäpp och aggressiv. Sedan testade jag concerta och blev återigen knäpp och aggressiv (jag har noll temperament i vanliga fall. Är lugn som en filbunke). Jag slutade och allt blev bra igen. Jag har alltid haft mycket energi men aldrig någonsin koncentrationssvårigheter.

Därefter går det några år. Nästa diagnos som en psykolog vill att jag ska utredas för blir asperger. ”Ja du är ju fyrkantig, är i behov av rutiner. Disträ, jobbigt när saker ändras. Svår att nå”.

Jaha. Okej då.

Men det kändes helt fel så jag gjorde inte utredningen. Jag är ju extremt social, har lätt att socialisera mig och ta människor. Jag är ju spontan och tycker om när det händer saker i livet. Att jag har varit fyrkantig och disträ har ju varit faser i livet när jag går igenom mycket jobb och press. Då går jag in i min egna värld för att stänga ute min offentlighet och andra åsikter.

Annars orkar jag inte trycket.

Dagens klackar… 

Sista diagnosen då: ….Bipolär! Tada!

Den sattes när jag var på Danderyds sjukhus efter utmattning och depression. Jag gjorde två intervjuer/möte med en psykiatrier, träffade någon överläkare minns jag och sedan var det klart. Inget papper, inget mer alls.

Alltså, hur vanligt är det inte att bli deppad och ibland tänka alldeles för stort som entreprenör. Jag är övertygad om att den externa pressen på mig hösten 2019 var det som fick mig att dippa. Inte att jag är bipolär. Jag tror inte att folk kan förstå hur tufft det var när hela min karriär kraschade inför svenska folket. Expressen stod utanför mitt hem. Marisol som jobbade min kommunikation i bolaget pratade med nyfikna journalister varje dag. ”När väntas Isabellas bolag att gå i konkurs? Kommer hon gå i personlig konkurs? Vad ska hon göra då? Var ska hon bo? Hur mår barnen i det hela?. Det är klart som f*n att man tillslut går sönder. Jag hade hela hösten fått kämpa med att inte gå i konkurs vilket jag lyckades med.

Jag mjuklandade bolaget. Men kraschade privat.

Och det här med att vilja blir stor i världen; Jag tänkte stort. Jag hade fått utmärkelser år efter år, folk hejade på mig. Media skrev om mig positivt hela tiden om hur bra allt gick. Jag tjänade pengar på att bränna pengar. Det blev en galen spiral. Nu i efterhand så tycker jag inte att det var så konstigt av en 28 årig entreprenör att tänka så.

Jag är nog bara en glad entreprenör med mycket energi. Kan det inte få räcka?

Igår efter att jag hade bloggat om min inre harmoni så ville jag fortsätta i samma anda resten av kvällen så jag bestämde mig för att baka en äppelkaka. Jag kan räkna gångerna som jag har gjort en paj i mitt liv men detta recept var en äppelkaka så det var helt nytt. Vid åtta på kvällen så fick jag feeling, jag stod där stolt och grejade och kände mig som världens husmor. Sally skulle nämligen ha picknick idag med klassen så det kändes passande.

Jag var verkligen stolt när den kom ut ur ugnen. 175 grader i 45 minuter längst ner. Det doftade jättegott och äppelkakan såg så frasigt god ut.

MEN

Jag glömde helt att stoppa ner ÄPPLEN. Jag insåg att jag använde ett halvt äpple när det egentligen skulle ha varit fyra. Jag måste ha tänkt på något annat. Hur kan man glömma äpplen när det är en äppelkaka? Dessutom skulle jag nog ökat mandelmassan och smöret för det smakade ingenting. Äppelkakan blev alltså som en sockerkaka. Däremot hällde jag i havssalt trots att det inte stod i receptet och det var en bra idé.

Klockan hade hunnit bli 21.30 där jag dukade upp kvällsfika för alla med vaniljsås till. Men oj vilken besvikelse. Alla i familjen sa dock att det var gott ändå. Jag har en fin hejarklack.

Jaja, det är bara att försöka igen! Nästa gång ska jag inte missa äpplena i äppelkakan..

Just det! Jag är med i ett nytt avsnitt av Framgångspodden. Klicka här om ni vill lyssna. Finns även på Spotify. 

Kram!

Om jag får skryta om något som jag är bra på så är det att leva i nuet. Kanske uppfattas jag som en person som bara blickar framåt konstant men jag är faktiskt duktig på att vara här och nu – Och hitta lyckan i det lilla hela tiden. Det kanske inte var så förut i livet, men efter ”kraschen” blev det tydligt för mig. Det är dom små sakerna som på riktigt är livet. Därför gäller det att fånga upp allt sånt och uppskatta stunderna.

Denna bild ser inte mycket ut för världen men här är en stund som jag kände lycka. Barnen var iväg på fotboll och poolbad hos grannen. Så jag kilade ner till centrum vid 16.00 för att hämta post och beställa fler linser. Då ringer Paul mig och säger att han också är i centrum. Vi tog en smoothie i solen och efteråt gick vi till fruktståndet på torget och köpte frukt och färska bär.

När jag såg Pauls ryggtavla så sköljde en känsla av tacksamhet över mig. Paul finns i mitt liv, barnen har vänner och aktiviteter, jag trivs så bra på Lidingö och det är sommar.

Såhär har jag sett ut idag. Jag orkade inte tvätta håret så då lockade jag till det och gömde det bakom ett hårband. Tröjan finns här och kjolen här. Om jag fick välja två färger att ha på mig livet ut så är det dessa, beige och vitt. Många tycker ju att det är trist men de utstrålar det jag känner inombords. Harmoni och lugn :- )

Kram