Love is all we need

Har inte kunnat sova alls inatt. Jag bara låg och grät och egentligen vet jag inte varför. Det har känts som om jag ständigt har levt i en dröm, tills mordet för en vecka sedan. När vi stod där igår, kände jag för första gången på väldigt länge att jag levde. Jag kände de salta tårarna droppa ner på min kind och sorgen över hur ledsen jag var. Livet handlade inte längre om shopping, latte, pengar, killar och skvaller. Nu stod vi där alla tusen människor för att en person hade dött. När jag grät, grät jag inte bara för mordet utan även för hur jag själv har betett mig. Jag lever ett så otroligt ytligt liv där jag knappt bryr mig om min familj eller mig själv.

Jag fundrar ofta vad jag vore utan blogg, muf, bra betyg, jobb och alla andra grejer. Eller snarare vem vore jag utan dessa saker? Just nu lever jag bara i ett stressigt rutinmönster, där jag gör saker för alla andras skull och inte för mig själv. Jag avbröt en påbörjan till ett förhållande förut, för att jag inte hade tid. Men vad är det jag ska ha tid med då, blogg?, jobb? Saker som egentligen inte räknas.

Det låter så klyschigt men "love is all we need" och det är så sant så. Man måste ha en stark grund som är uppbyggt av kärlek för att kunna klara allt det andra, annars är man en trasig person. Precis som jag.

 

Manifestation

Jag mötte Johanna vid 15 tiden idag. Vi gick till fresco där jag åt en foccacia med kyckling, chevre och honung. När Sebbe hade kommit gick vi och köpte vita, långa ljus. Köpte även en vaniljlatte på vägen mot Kungsträdgården. Vi satte oss på stenmuren nära scenen och kröp tätt intill varandra. Anton pratade, Hasse Aro pratade och Shirley Clamp sjöng. När tysta minuten för Riccardo startade och låten kom igång kunde jag inte hålla tillbaks tårarna, de bara rann. Johanna kramade om min hand och lutade sitt huvud mot min axel.

Vi var flera tusen personer där och tillsammans skrek vi "stoppa våldet"

Hade tagit med mig ljus men det gick inte att tända eftersom att det haglade. Har tänt ljuset hemma nu och ska ägna kvällen åt att ta det lugnt och tänka. Det tog på krafterna det här. Tack Johanna för att du finns, känner att utan dig bryter jag ihop när det känns som om världen faller över en. Du är mitt tak, mitt skydd. All kärlek till dig för du är bland det mest värdefulla jag har <3<3

Nu ska jag krypa ihop hos mamma i soffan och dricka te och äta bullar.
För en gångs skull vill man vara liten igen.

¨

 

Tears in heaven

Nu ska jag gå och möta Johanna. Vi ska ta en sväng på stan för att köpa ljus och blommor. Vid 17.00 kommer vi såklart befinna oss vid Kungsträdgården, där minnesstuden för Riccardo och andra offer för gatuvåldet kommer att minnas. Känner på mig att många tårar kommer att fällas ikväll.

 

Pizza…

Aj min mage! Sist jag åt pizza var  i julas när
jag var i Spanien. Nu skulle vi ha pizzalunch
i klassen så jag hängde på. Blev en med
skinka, banan, annanas och curry. Var
faktiskt inte så gott som jag trodde att det
skulle vara. Men sällskapet var trevligt!

Efteråt gick jag och Denise tillbaks till
skolan. På Jensen har de dragit igång
en grupp som ska samla in pengar till
ett barnhem i Kongo. Så där är jag med.
Ska skriva i bloggen senare om det. För
jag tror definitivt att någon läsare skulle
vilja hjälpa till! Nej nu ska jag jobba på.

 

17.00 i Kungsträdgården

God morgon! Idag känner jag kommer bli en jobbig men samtidigt väldigt viktig dag. Timmarna fram tills ikväll kommer gå åt att samla kraft. Hoppas att alla vet att man ska vara i Kungsträdgården istället för Sergel. Vi har blivit för många. Så ikväll klockan 17.00 ses vi där för att ha en minnesstund eller som en tystprotest mot gatuvåldet. Prata med alla ni känner så att vi blir fler.

 
 
I julas, för mindre än ett år sedan hade jag en ätstörning nästan ingen visste om. Inte jag heller för den delen utan jag såg det på bilder och fick höra det i efterhand. Jag var rätt deprimerad och slutade äta helt enkelt. Jag tänkte inte ens på mat utan det fanns inte länge bara. De fick påminna mig om att jag skulle äta.

Att vara 1.70 lång och väga 45 kg är farligt. Min kropp slutade fungera normalt. Pappa tog med mig på en solresa, bort från Stockhom och dess beskymmer. Så småningom började jag äta igen. Eftersom jag inte hade några negativa tankar om mat utan endast just pga av stress och depression slutat äta, var det enklare att komma tillbaks till det normala beteendet vid mat. Regelbunda måltider osv..

Idag väger jag 13 kilo mer, lika stressad dock men betydligt lyckligare. Därför blir jag så ledsen när jag hör många av er tjejer sitta och säga att livet vore perfekt om ni gick ned 5 kg. S� �R DET INTE! För det blir inte bara 5 kg utan när man har fastnat i beteendet fortsätter det och vägen dit är jobbig! Aldrig får du njuta av mat eller godis. Det blir din fiende och du kan knappt koncentrera dig på annat. Det farligaste är att du aldrig blir nöjd.

Vi tjejer har velat gå ner i vikt i över 100 år men det har resulterat i att vi har blivit större. Om man tänker för mycket blir det värre! Oavsett hur man ser ut måste man lära sig tycka om sin kropp. Istället för att koncentrera dig på en del du inte gillar så lär dig att älska den del du faktiskt tycker om extra mycket!

Se till att själen mår bra. Min själ mår bra när jag får sova tillräckligt, träna 2-3 gånger per vecka och njuta av den mat jag vill äta. Man ska inte ha några "inten" utan man får äta allt, men inte varje dag.

Livet är inte så långt, tyvärr. Jag vet att jag förstör min kropp med stress men tjejer ägna inte all denna tid på att hitta fel hos er. Ni blir bara olyckligare. Man blir inte lyckligare av att gå ned fast man inte behöver för kroppsidealet vi har idag är inte normalt. Därför blir det fel när vi har det som mål! Ta hand om kroppen istället. �t fibrer, vitaminrikmat och rör på dig. Och unna dig av livets goda saker också. Annars blir det tråkigt.


1. Julen -06. 45 Kg
2. Augusti -07 58 Kg och mycket lyckligare!
 

Trött på mig själv

Idag har varit en riktig helvetsdag rent ut sagt, allt har gått fel. Istället för att följa dagens planering med träning gick jag hem med min godispåse och la mig och läste istället. Struntade i allt.

Folk sliter i mig som om de vore gamar och jag var den ändå maten kvar. De började med att jag ville göra något bra. Prata om misshandeln som jag var närvarande vid i våras eftersom de är samma gäng som är misstänkta på mordet på Riccardo. Jag skrev om det i bloggen då hörde Aftonbladet av sig. Där ville jag vara anonym. Sedan hörde Expressen av sig där de ville prata med mig om hur jag tycker att polisens agerade har varit vid den misshandel som skedde förut. Jag ställde upp på den med namn och bild för att jag vill få ut min åsikt. Men! idag ringer pressansvarig i MUF mig och berättar att TV4 nyheter har ringt dit och sökt mig, jag ringer upp reportern och han vill prata med mig men även killarna som jag var med den kvällen.

Anledningen till att jag ställer upp på det här är att jag vill få fram min åsikt om att polisen borde göra ett bättre jobb när det kommer til ungdomsvåld. Jag är helt säker på att om killarna hade åkt dit sist när de misshandlade en kille med ett järnrör hade inte Riccardo dött. Polisen skulle tagit fast killarna innan. Det är även de som står i Expressens artikel som kommer upp ikväll.

Så visst jag känner att jag har gjort något bra men återigen glömmer jag bort mig själv. Jag stressar ihjäl mig. Varenda lugn stund jag har, har jag bara för att den är inplanerad och jag vill inte ha det så. Det känns som om livet är en endå stor uppförsbacke men inte med problem utan med utmaningar istället. Hela tiden ställs man inför nya saker. I slutet av den här backen får jag alltid mjölksyra och bryter ihop. De händer då och då, det är när allt blir för mycket som idag. Pappa tror att jag kommer hamna på St Görans igen.. Fick ju ligga med dropp där sist när jag stressade sönder mig.

Jag önskar bara att jag kunde ta mig själv i första hand.

Något som vi alla borde bli bättre på, speciellt jag. �r att ta hjälp av folk. Jag har ett sånt kontrollbehov och vill därför göra allt själv men jag måste lära mig att säga nej men också att be om hjälp. Man har ofta den känslan att man känner sig helt ensam och får ta alla problem själv, så kände jag idag. Men pappa tvingade ner mig vid matbordet  och förklarade att han finns där mer än vad jag tror. Man behöver höra sånt, oftare. Ensam är bara stark om man har ett tryggt skyddsnät att falla tillbaks på.

 
 

En rätt vanlig torsdag

Stress stress fick äta lunch på vägen från skolan till jobbet, blev en Meze Wrap. Har ont i magen nu.. Om det är något man ska hålla fast vid är det att äta i lugn&ro. Har även suttit i telefon med Expressen idag. Nu handlade de inte om samma sak som det aftonbladet ringde och frågade om. Expressen ringde mig  för vad jag tycker om gatuvåldet i sig. Kommer en artikel med mitt namn i strax.. Nej nu är det dags för några timmars jobb..!


 Gott med frukt!