Att dejta igen

Om du skulle dejta någon på allvar igen, vilka egenskaper skulle du vilja att den personen hade? Och hur skulle du agera nästa gång i ett förhållande? Vore så peppande med ett inlägg om detta. Dilemma för många kvinnor.

Vilken spännande fråga. Helt ärligt så är jag ingen härlig person att dejta just nu. Det har gått sex månader sedan skilsmässan och jag bearbetar det fortfarande. Dessutom har jag längtat efter att få fokusera på mig själv, barnen och bolagen så man kommer inte i prioritet. Det är något som inte alla fixar såklart, vilket är helt förståligt. Men egenskaperna som är viktiga för mig är att självständighet, grundtrygghet i sig själv, rak kommunikation, egna drömmar och ambitioner och vilja stötta mig i min resa. Då menar jag förståelse för att det är kvalitetstiden som är viktig tillsammans, inte antal kvantitativa timmar. Sedan är det också viktigt att personen förstår att jag är mamma till två barn och att dom alltid kommer först.

Puh. Hur charmig låter inte jag?

Kavaj Ivy & Oak (adlink), blus Ahlvar (adlink), byxor Max Mara & klackar By Malene Birger (adlink).

I ett nytt förhållande kommer jag vara särbo. Jag vill ha huset för mig själv. Jag kan tänka mig många år av en dejtliknande-relation, ses ute på middagar, mysiga helger ihop och när jag ändå reser runt om i världen kan jag gärna förlänga en dag eller två och så kan personen möta upp mig där. Nästa vecka får jag besök i NYC, det ser jag fram emot. Jag vill helt enkelt inte ha en vardag på det sättet som jag hade innan. Aldrig mer storhandling, diskutera vem som ska plocka ur diskmaskinen och behöva kompromissa om jag ska jobba eller vi ska se på en film en vardagskväll. Mitt liv är rätt fulländat som det är och jag stortrivs med att leva själv men ha hjälp med markservice hemma. Bättre går inte att ha det. Men den dagen jag blir tillsammans med någon behöver det vara en person som lyfter mig, adderar genuin glädje och värme. Som sporrar mig och får mig att våga tänka ännu större. Dessutom behöver det vara en person som jag kan se som förebild till mina barn.

För mig är det viktigt att personen inte bara är fine med allt ovan. Utan han måste känna att det fungerar från hjärtat. Det är lätt att tro att det ”går bra” med att ses 4-6 dagar i månaden men efter ett tag inser personen att det inte så han vill ha sin relation. För mig är det viktigt att vara rak och ärlig för den dagen jag blir tillsammans med någon, behöver han känna att han inte kompromissar utan känner samma sak.

  1. Jag tror många känner just som du efter en separation. Intressant hur ”skönt” de flesta upplever att leva själv/med barnen. Fast de flesta vill vara en del av tvåsamhet så finns det såå många fördelar med att få bo utan partner och styra&bestämma rutinerna själv 🙂

  2. Jag blir så ledsen när du beskriver allt i en vardag i en relation som ”aldrig mer”. Det känns så hemskt. Visst kan det vara gnabbigt att ständigt diskutera vem som ska tömma diskmaskin eller liknande men personligen älskar jag att storhandla med min sambo, att ha tid tillsammans (vi har mer kvalitativ tid än kvanititv då han jobbar 16-02 så jag är nästan alltid själv på kvällen). Fortfarande skulle jag aldrig någonsin tvärtemot dig byta det mot särbo nä fytusan, att vakna bredvid min älskling varje morgon och att få en kram när man kommer hem. Jag är tametusan lycklig av att åka till och köpa disktrasor med honom. Allt vi gör ihop gör mig lycklig. Du kanske helt enkelt har väldigt svårt att leva tillsammans med någon annan och anpassa dig och kompromissa och då förstår jag att särbo är rätt för dig! Precis som att sambo inte passar alla, passar inte särbo alla heller men finns många som älskar sånna relationer. Mammas kompis har varit särbo med hennes kille i snart 30 år 😛

    1. Här är en till: dvs, aldrig mer sambo =) Särbo är förmodligen lösningen. Inga mer tjafs om diskmaskin och annat skit. Mitt hus är mitt, hans är hans, så kan vi ses och ha passion och kärlek utan tjafset.

  3. Samma här, särbo får det bli! Samma situation som du och njuter av att vara egen, själv med barnen och allt. Kram!

  4. Jag tycker du gör helt rätt som fokuserar på dig själv nu och sätter dina behov främst. Och att du sätter upp mål för hur du vill att en eventuell framtida relation ska se ut! Du har bara ett liv och ska leva det så du mår bra och är lycklig. Håller på dig!

  5. Tror du då att det kanske är bra med en man som är lite som Du? Dvs drömmer stort och kanske jobbar lika hårt med sitt?

  6. Intressant! Gillar att du är så säker på din sak och vet vad du vill. Jag är också väldigt ”individualistisk” i mina relationer, eller värderingar rent allmänt. Sen tror jag dock att saker kan växa fram, att en tvåsamhet med samboliv osv kan kännas mer önskvärt allteftersom man djupnar i kärleken.. kanske? Att det vanliga livet med diskmaskinsplock istället kan kännas lite mysigt. Men ja, att behöva bråka om det låter väl inte lika roligt, haha

    1. Vet du vad Maria, ibland vet man inte riktigt hur livet ska gå ihop, men trots det kan man ha drömmar och mål 🙂

    2. Bra fråga! Då kommer man bo under samma tak såklart men kommer finnas ett till boende för att komma iväg, tex om jag har huset på Lidingö men en lägenhet i stan för att kunna få egentid när det behövs. Känner flera par som gör så, gemensam hus men att man bor ett dygn var i lägenheten i stan.

      1. Så man bor aldrig i huset samtidigt?
        Det är en variant som en del väljer när de separerar och har små barn dvs att låta barnen bo kvar i huset där de är vana och föräldrarna delar på en lägenhet där de bor växelvis.
        Men det kräver naturligtvis ekonomi till detta med dubbla boenden.

      2. Nu hänger jag inte med…? Så du tänker dig att du ska skaffa barn med någon i framtiden och bo tillsammans, men samtidigt ha en lägenhet dit du kan smita iväg och bo för att få barn- och mansfri egentid, UTÖVER alla resor du gör? Ibland tror jag faktiskt inte mina öron.

      3. Det är väl toppen att Isabella vet vad hon är ute efter och kan designa sitt liv accordingly. Till er som klagar: hon tvingar ju ingen annan att leva på det viset. Ni är fria att leva era liv som ni väljer och den friheten har Isabella självklart också.

      4. Men snälla. kan man inte få egen tid utan att det måste finnas ett till boende?! Fy vad det skulle skära sig i mitt hjärta om min sambo behöver ett till boende att fly till. Näe vi har inte ens ett behov av det. Här är relationen numer 1.

  7. Dette er sikkert riktig for deg nå, men det kan jo endre seg i fremtiden. Det er lett å tenke at hvis man er gift og bor sammen, så blir det automatisk eksakt som din forrige relasjon. Det er jo den eneste erfaringen du har. Men selv om man er gift og bor sammen kan man ha det slik du beskriver. Jeg og min mann krever aldri at den andre skal legge vekk karrieren eller se på en film istedenfor å jobbe. Jeg heier på han og han heier på meg. Når vi får bedre råd vil vi absolutt leie inn tjenester som städhjelp osv, noe som gjør at vi får enda færre konflikter. Det KAN være fantastisk å være gift 🙂 det må bare være med den rette personen.

  8. Är det du själv isabella som godkänner kommentarer eller är det någon annan? 🙂

    Hoppas du får en bra dag!
    Kram

    1. Jag får hjälp med kommentarerna, men när jag svarar är det jag 🙂 Passar på när jag väntar på min intervju

      1. Kul att se att du svarar! Och gör det så sakligt.
        Många har dålig ton eller är överdrivna, speciellt i nattninginlägget. Kan säkert jag ha haft ibland också, men man får aldrig glömma att det sitter en person bakom skärmen, att du är en människa.

  9. Jag har ungefär samma inställning. Jag stormtrivs med att bo ensam, att inte behöva kompromissa med saker i mitt hem och ha ett eget liv. Jag har inte tid att träffa någon jag dejtar jämt och ständigt utan kanske max en gång i veckan och ofta mindre än så. Jag ser det som att en partner/lover är till för sex och kärlek, och att relationen ofta håller sig lekfull och rolig längre om man inte börjar ha vardag ihop utan bara ses för passion och romantiska äventyr. Jag har svårt att se att jag skulle ändra uppfattning i det här. 🙂

    (Vi borde dejta, Isabella! ;D Om du är bi, vill säga. :))

    1. Agreed M! Jag har en kärlek och passion till en man sedan 15 år (bosatt i NYC och Israel) och vi träffas lite överallt på jorden, då jag numera bor i EU. Fast jag är glad för att vi bodde granne 10 år i NYC och ”grundade” en kärlek och vänskap för att sedan ge sig totalt hän (till varandra) Men jag har också upplevt vid 40 att jag känner åtrå till kvinnor igen (likt jag gjorde vid 20) och min E är helt med på noterna;-) Trivs alldeles utmärkt att bo själv, skulle aldrig vilja slå mina påsar ihop med min stora kärlek.

  10. Att vara stark och ensam är fantastiskt, men tror du inte att en relation växer fram? Innan jag träffade min nuvarande sambo ville jag gå långsamt fram, att det skulle dröja år innan jag flyttade ihop med någon. Men sedan så klaffade allt med just den personen, och alla bitar föll på plats. Klart vi skulle bo ihop.
    Ditt planerande och dina krav, tar inte det bort det som är charmen med att träffa någon? Att hela ens världsbild byggs om på nytt och världen som innan var gul, är nu plötsligt blå.

    Individualism i all ära, men all forskning inom psykologin säger att vi mår bäst när vi har familj och kära runt omkring oss. Vi är flockdjur och inga ensamvargar, hur gärna samhället än vill påstå motsatsen.
    Sedan är dina tankar såklart helt i linje med hur de flesta resonerar efter ett stort uppbrott.

  11. Haha, precis så skulle jag också vilja ha det! Jag får förvisso storhandla och tömma min diskmaskin själv. Men det är ju sååå skönt att själv få bestämma när jag ska göra det! Jag vill leva själv med barnen flera år. Jag är inte alls sugen på att bli sambo igen! Att leva själv med barnen och hundarna är så härligt. På ett sätt vill jag vilja ha en tvåsamhet, för det ser så mysigt ut när det funkar. Men jag tror inte det funkar i verkligheten. Just nu ska jag i alla fall njuta av att vara själv med mina barn och djur!

  12. Det är lite sorgligt att du får det att låta som om det är orimligt att vilja se en film med sin fru på kvällen istället för jobb. Det är det inte. Man bör nog vilja umgås med sin partner för att det ska fungera. Hur mycket gav du själv din förra partner vad han behövde och ville ha. En relation är inte kompromisslös som du får det att låta. Om du träffar en kille som accepterat allt du säger så kompromissar han ju en massa. Flyktigt förhållande kan visst fungera så men inte en djup relation där man älskar varandra.

    Och förresten, att göra vardagssysslor med sin partner är det mysigaste som finns. Det behöver inte vara en diskussion utan kan vara hur romantiskt som helst. Jag skulle aldrig byta bort våra vardagskvällar med barnlek, matlagning som alla är inblandade i, städning av leksaker, mys i soffan etc

    1. Nu utgår du ju bara ifrån dig själv och vad du vill ha ut av ett förhållande, och det är helt okej om det är dig och ditt förhållande du skriver om men det du beskriver passar verkligen inte in på alla människor. Och det är inte sorgligt att man vill ha det annorlunda.

      Jag är nog mer som Bella och om en man är så som du beskriver så är vi helt enkelt inte rätt för varandra. Varken hans (ditt) eller mitt sätt är bättre eller sämre, men vi är olika och skulle inte bli lyckliga tillsammans. För mig ÄR det exempelvis helt orimligt att sitta och glo på film en kväll. Och att göra vardagssaker och tycka att det är romantiskt är inte jag. Jag älskar att laga mat, men det finns inte på världskartan att jag dammsuger och samtidigt tycker att det är lite vardagsmysigt (det betalar jag för att någon som är bättre på det ska göra).

      Sjäkvklart får man kompromissa i ett förhållande men om den ena ständigt vill ha fredagsmys och den andra inte vill det så kommer det inte bli bra. Alla är olika helt enkelt, det är inte sorgligt utan bra!

  13. Vad spännande att läsa! Håller helt med att att bråka om diskmaskinen är totalt ovärdiga och tråkiga problem, och framförallt ovärdiga konversationer. Det gäller att skapa sig roliga problem och ”vardagstjafs” är inte ett av dom håller jag med om. En fråga, om personen som du dejtar hade samma ”kravspec” eller framförallt samma typ av liv som du, tror du att det skulle fungera? Eller skulle ni båda vara för bizzy på varsitt håll och liksom behöva ”klämma in” varandra? Har du några tankar kring det? Eller spelar det ingen roll vad han gör i livet så länge han kvalar in på det du önskar ovan? Nu låter det som att jag försöker matchmejka dig, så är det inte haha.

  14. Då är det en KK du är ute mer efter och inget förhållande verkar det som, sällan det finns någon som är tillsammans med någon seriöst och borta länge perioder om inte så att man har distansförhållande då är det en annan sak i min värld i alla fall 😉 jag har varit singel i 8 år och om jag ska ha någon så måste det vara en person som är stark nog att klara av mig annars får det vara hehe.

  15. Kan absolut hålla med dig när det gäller storhandling(stress)..eller plocka ur diskmaskin eller annat tråkigt. Jag vet inte varför men vardagslivet är inte riktigt min grej känns det som. Det är jobbigt att det är så för hade jag haft råd så hade jag haft någon som lagar mat åt oss och städar och allt sånt som är energikrävande och tråkigt. Fyy. Jag vill vara fri från sånt, men ändå vara gift och ha barn. Tror att om man hade haft någon som hjälper en hemma så hade många förhållande överlevt idag..
    Jag hoppas du hittar någon som gör dig lycklig, hur ni sedan väljer att leva är upp till er. Vet en som bor särbo som aldrig skulle flytta ihop någonsin. Det måste ju vara underbart för man vill inte vara med varandra jämt.

  16. Vad roligt att höra, intressant! Inspirerande för alla kvinnor oavsett om man är singel eller i par. Sunt tänk. Tack Bella. 😊

  17. Det kan uppstå problem längre fram när barnen blir äldre. Kanske kommer de att önska, eller rent av behöva, ett mer vanligt familjeliv med storhandling, diskplock och annat ”normalt”.

    1. Men vem säger att det är normalt?

      Om något kanske barnen vill ha mer frihet, vara med kompisar och så när de är större.

      1. Du kanske vet vad ” ” betyder. Det jag ville få fram är att man inte vet vilka behov och krav de man lever med – i det här fallet barn – kan komma att ha i framtiden.

      2. Ulla, lägg ner. Din kommentar funkar verkligen inte för även som ”kärnfamilj” kan man ställa sig den frågan och om man gör rätt val i livet.

  18. Låter så vettigt och skönt, verkligen. Har aldrig varit i ett sambo-förhållande och helt ärligt känner ja inte för det heller.. Juts nu åtminstone. Har varit singel så mycket att jag har väldigt svårt att släppa in någon överhuvudtaget.
    Jag har en släkting som varit gift förr och sedan separerat. Nu har hon en ”ny” kille sen säkert 15-20 år tillbaka och de bor fortfarande inte ihop,utan dejtar som om de känt varandra i några månader.

  19. Är inte Persbrandt och Sanna Lundell särbos? De har väl även barn tillsammans. Undrar om barnen bor varannan vecka eller tex hos Sanna så kommer pappa och hälsar på?

    1. Samma sak så klart:) om det är en partner som vill ha det så från hjärtat, så är det nog just så han själv vill ha det, och behöver.

  20. Jag tror att jag precis läst kulmen av individsamhället.
    Finns det ingen som längre ser det vackra i gemenskap och samvaro (i nöd och lust)?

    1. Jo såklart! Meningen med livet. Tycker synd om de som är så självcentrerade och pengafixerade att de sätter jobb och egentid före allt annat. Sorgligt är vad det är!

      1. Det sorgliga är när människor inte kan acceptera varandras olikheter. Alla vill inte ha det du vill ha – och det är okej. Din mening med livet är inte en standard för alla människor

    2. Läs Zygmunt Bauman, ”Lyquid modernity” och ”Life of consumism”. Tyvärr är det så vårt samhälle ser ut idag :/

    3. Men – det ena utesluter inte det andra. Jag tror absolut på det vackra i gemenskap och samvaro. Men det behöver ju inte gå till överdrift så man sliter sönder varandra. Man kan bo på två håll och ändå vara närmast varandra i livet och dela det tillsammans. Inga som helst problem med den tanken.

    4. Frågan är väl snarare varför vi glorifierar gemenskap och samvaro genom tvåsamhet. Det du refererar till som ”längre” är ju trots allt en väldigt kort tidsrymd i sammanhanget; det är främst i samband med industrialiseringen och senare den socioekonomiska utvecklingen av folkhemmet som vi har framhållit kärnfamiljen genom tvåsamhet. Under större delen av mänsklighetens historia har gemenskapen och samvaron varit betydligt vidare än så. Jag och min son bor ensamma för det mesta, men vår samvaro och gemenskap består av en betydligt vidare cirkel av individer, både sådana vi har blodsband med och sådana vi har utvecklat nära relationer med. För mig är det en trygghet och styrka att vi inte enbart hör samman med en annan person, utan med många. Jag ser det vackra i att min son får växa upp med flera individer han är trygg med och som kompletterar varandra genom att ta många olika roller. Jag kan inte jämföra det med det utbyte en kan begära att få med enbart en annan person.

  21. Bra tänk! Särbo passar bäst för många. Jag känner flera par som är särbos, fast de har gemensamma barn. Alla de har varit gifta eller sambo tidigare. Får man smak på det livet är det svårt att gå tillbaka till sambolivet. Man kan ju trots det förstås sova hos varandra så ofta man önskar och göra mycket tillsammans. Om nu att plocka ur diskmaskinen tillsammans är det man skulle sakna…

    Och att vara särbo kan även rädda ett förhållande. Man slipper det ”eviga” tjafset om städning etc. Det gäller bara att man har råd att ha dubbla bostäder. Så det är viktigt för f.a. kvinnor att se till att de har ekonomin för det. ”Gå ej med på” rakt av att vara den som jobbar deltid och så vidare. Förresten är hindret att ha råd med eget boende ett stort problem för många som helst skulle vilja separera. Trist!

  22. Inget illa menat men det känns lite sorgligt att läsa det du skriver. Tänker du inte att du träffar någon i framtiden som du kommer bli sådär vansinnigt kär i så du bara vill träffa den personen hela tiden? Som man inte kan vara utan? Blev du så sårad i ditt äktenskap att du tappat tron på att detta finns? Tänker att det finns en man som passar dig så oerhört mycket bättre än det äktenskap du hade att du kanske ändrar dig när du träffar den kärleken?

      1. Nä inte för att det är norm. Sorgligt för att det verkar som om skilsmässan satte spår som gör att man inte vill leva under samma tak som någon igen. Men en ny person kanske passar en SÅ mycket bättre så att det blir härligt att bo ihop istället för nåt jobbigt.

  23. Jag tycker att det låter som en bra ide allt du säger, att leva särbo om det är det man trivs bäst med, så är det klart man ska göra så. Dock kräver alla typer av relationer och förhållanden en viss kompromiss och jag tror det är bättre att bara acceptera det och lära sig att leva med det, lära sig att kompromissa det är nog lättare i livet då. Men faktiskt lät allt väldigt bra ändå. Lycka till

  24. För mig låter du egoistisk och det har du såklart rätt till. Sen att prata om ”vardagen” som något hemskt. Jag har varit gift i 30 år och kan säga att vi aldrig bråkat om disken eller tvätten. Vi har delat upp sysslorna och gör dom bara, ingen big deal. Storhandlar gör vi på nätet och kassarna kommer till dörren. Vi plockar upp dem tillsammans och pratar om dagen. Tar ett glas vin tillsammans innan vi somnar och småpratar. Vaknar och dricker kaffe tillsammans i sängen och pratar om allt. Skulle aldrig vilja vara utan det. Sen har vi delat glädje och sorg och oroar oss tillsammans för barnen etc men vi gör det TILLSAMMANS. Ensam är inte stark men två är det.
    Var och en gör sitt val men det som du hade som din ”vardag” är inte allas vardag, viktigt att komma ihåg det. Vår vardag blir vad vi gör den till.

    1. Tack snälla för denna kommentar. Blev oerhört förvånad över Isabellas inlägg. Det ser ner på alla oss andra som lever i detta storhandlingens träsk (inte mina ord dock) och inte har anställda personer som sköter denna dynga. Jag lever som du, Helene, i en underbar relation där vi aldrig någonsin grälat om varken diskmaskinen eller tvätt. Vi ser upp till varandra och lyfter varandra. Det FINNS alltså förhållanden som funkar…

      1. Men hur kan man ta det som att någon ser ner på en för att man beskriver SIN verklighet? Inlägget gällde ju hur Isabella skulle vilja ha det, inte hur det är för alla andra. Någon förmåga att skilja på vad som är att ”se ner på” andra och vad som helt enkelt är en beskrivning av ens liv och drömmar måste man väl ha? Helt orimligt att ta allt personligt.

      2. Hur kan Isabellas inlägg där hon svarar på en ställd fråga se ner på ”alla oss andra”? Hon svara ju bara på frågan som var personligt riktad mot henne. Jättebra att du lever i ett sambo-förhållande som är underbart, men det utesluter ju inte att Isabella och andra personer som vill leva särbo också kan ha ett underbart förhållande, eller? ”Vi ser upp till varandra och lyfter varandra” där har du något!

      3. Vad håller du på med? Varför läser du in saker som inte finns och Vem ser ner på någon här? Snarare du som inte kan acceptera att alla inte vill leva som ni tror är det enda rätta. Skärp er herregud

      4. Oj så märkligt att du tycker att hon ser ner på dig…
        Då har du nog lite svårt med läsförståelsen.
        Hon pratade om SITT liv inte om DITT. Hon pratade om sitt äktenskap som uppenbarligen var på det viset.
        Grattis till din underbara relation men jag tycker att du kanske ska förstå att alla förhållanden är olika.
        Min grannes syster hade det som du, förutom att hon var gravid med sin underbara man, som kom hem efter jobbet en dag och packade och flyttade. Han hade haft en annan i 8 månader…
        Vad jag vill säga med det är att man kanske inte vet vad som kommer att hända imorgon, och vad man tycker/tänker/ och vill då.

  25. Vilket härligt liv du beskriver! Att fokusera på de positiva bitarna av ett förhållande och välja bort de negativa när det finns möjlighet låter väldigt klokt.

  26. En väldigt viktig aspekt av ett förhållande är självklart att sporras och utmanas, men hur ser du på att gå djupare? En väldigt fascinerande aspekt av en start kärleksfull relation med mycket respekt, är att din partner också får (näst intill) full insyn till vem du är som person, inte bara styrkor utan dina allra mest intima svagheter, osäkerhet, osv. Det är en aspekt som inte alltid är rolig, ger inte kickar, men som är ofantligt viktig för att växa som människa. Om du har personer med den DJUPA insynen i ditt liv just nu så är jag glad för din skull. Väldigt få människor hittar de relationerna utanför en traditionell livspartner.

  27. Jag har varit singel sedan februari och kan också känna att sambolivet känns väldigt långt bort igen. Jag älskar att slippa kompromissa, få ha vilka rutiner jag vill och att lägga upp mina dagar utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Men nu när det börjar närma sig min första singel-jul i vuxen ålder kan jag känna att jag saknar någon att dela det med. Har därför börjat mig våga på att dejta men med mer krav på intressanta, potentiella pojkvänner. Just sambo känns fortfarande långt bort men kärleken längtar jag efter. Kanske känner du annorlunda ju längre du vart singel, eller så gör du det inte. Oavsett tror jag aldrig på att stångs några dörrar, tidigare förhållanden har ju inte fungerat av olika anledningar men beskriver ju inte kommande relationer för det.

    Mamma och pappa träffades som femtonåringar och vad tillsammans till pappa dog som 56-åring, han var högt uppsatt chef och jobbade mycket medan mamma va hemma mina första tio år. Hon säger själv att det nog aldrig fungerat om han inte vart borta så mycket. Tiden de hade tillsammans blev mer kvalitativ.

  28. Visst är det perfekt att alla själva kan välja hur de vill ha det. På så sätt kan ni som uppskattar vardagstristessen välja den medan Isabella kan välja bort den och leva ett liv som passar henne.

  29. Spännande tankar! Grundaren till Filippa k lever typ så, tyckte det var jätteintressant att höra om människor som aktivt gör andra val vad gäller hur man vill ha livet och relationer, jättefin intervju med henne i stil i P1, finns som podd bara att googla.

  30. Visste du inte om detta om dig själv när du träffade Odd? Eller har den självinsikten kommit under ert förhållande/efter uppbrottet? Och det här med storhandling etc. verkar du ju outsorca nu, varför gjorde du inte det när du var tillsammans med Odd? Då hade ni ju inte haft det tjafset. Btw, att ha ett förhållande med någon innebär ju att man vill umgås med personen och dela livet, stort som smått, med den. Det är väl inte konstigt att vilja ha en filmkväll med sin partner istället för att den ska jobba hela tiden. Det verkar som att ditt val av liv inte går ihop med ett förhållande till en annan person på ett djupare plan. Och det är väl okej om du är fine med det. Men jag hoppas att du inte om tio år tittar på dig själv i spegeln och undrar vad du hållit på med hela livet. Allt i livet handlar inte om framgång, pengar och materiella ting.

    1. ”Btw, att ha ett förhållande med någon innebär ju att man vill umgås med personen och dela livet, stort som smått, med den”.

      Kan du förklara för mig exakt vem som har bestämt att ett förhållande ska se ut så?

      1. Själva definitionen av begreppet förhållande kan du googla dig till. En relation innebär bland annat att ”personer i ett förhållande tenderar påverka varandra, dela deras tankar och känslor, samt delta i aktiviteter tillsammans.”

  31. Såklart är du charmig! Smart, vacker och självständig.
    Lita på din magkänsla och ge inte efter samhällets moralister. Empati för skörheten och sorgarbetet kommer aldrig att vara deras starkaste sida.

  32. Jag förstår din känsla men den låter väldigt självisk just nu när du skriver ner den.
    Jag jag jag jag..lyfta mej, acceptera att jag bara jobbar och inte bo ihop så småningom heller. Me,myselfe and I, tror nog det där faller om du blir kär 🙂
    Man kan dela upp sysslorna hemma, det har vi gjort, funkar toppenbra.

    Det är nog bättre i ditt fall att bara ha en KK tillsvidare och hoppas på att ni inte får känslor för varandra. För det är det som du beskriver 🙂

  33. Härligt att du vågar går utanför normen! Jag jobbar treskift och min sambo jobbar mån-fre, jag älskar både mitt utrymme för min egentid och att tiden vi träffas blir betydligt mer kvalitativ än släntrian. Tidigare jobbade vi båda måndag till fredag men då jag Verkligen inte trivs med det är vår relation så mycket bättre nu eftersom jag mår bättre. Så länge relationen fungerar spelar det i min värld ingen roll hur den ser ut.

  34. Min man är kapten på ett kryssningsfartyg. Hemma 3 mån sedan iväg 3 mån (jag och barnen brukar åka med ett par veckor i mitten). Det är mitt första förhållande där jag varit riktigt lycklig och det är nog delvis för att jag får utrymme att vara för mig själv rätt ofta 🙂 Inte lätt att leva tillsammans ett helt liv.

  35. Jag och min sambo har aldrig en gång bråkat om disken, eller handling, städning eller liknande (= det är inget måste i en relation). Jag älskar att komma bakom honom och kyssa honom i nacken när han lagar mat, eller diskar. Och detsamma när han gör så på mig. Jag älskar att spendera tid med honom, oavsett om det är en middag ute eller tillsammans i köket. Jag kände precis som du när jag separerade med mitt ex, att jag ville vara själv i måååånga år framöver, inte bli sambo osv. Sen träffade jag den mest magiska killen som lyfter mig varje dag. Vi kompletterar varandras vardag och han ger allting guldkant. Det är fint med relationer. Att våga lita, våga bråka och våga vara naken och blotta sig. Nu vet jag inte hur du ser det, men vi alla har något vi behöver hjälp med (då och då) och vilken fin närhet det kan skapa i en relation om man hjälper varandra.

    Den relationen du beskriver låter väldigt praktisk, men distanserad.

    Jag respekterar att du känner och resonerar som du gör. Jag hoppas att du träffar den där personen som du inte vill vara utan, som förgyller ditt liv och som du är beredd att kompromissa för, just för att det ändå är bättre än att vara utan honom. Inte för att du behöver relationen, utan för att det är fantastiskt. För att du är värd någon som ser dig. Sen är jag övertygad om att det går att må lika bra ändå.

    <3

  36. Jag tror stenhårt på att vara särbos, har alltid sagt att jag tror att det är nyckeln till en lång och lycklig relation. Nu lever jag med min sambo, vi har varit ett par i tio år….men vem vet, aksnke vi flyttar isär framöver men fortsätter vara ett par?
    Att ha varsitt hem som man själv bestämmer över och i och sedan träffas, ha ett gemensamtliv osv tror jag är hållbart för många. Man slipper det där vardagliga gnabbet och när man väl ses så umgås man och har kvalitets tid, sedan kan man gå hem var och en till sitt eller sova över hos varann. Hur det blir med barn vet jag inte men det kan väl funka ändå?!

    1. haha säg det till min sambo. Han tyckte det var sååå jobbigt att vara särbo och ständigt bo i en väska. Hans hem blev mer och mer stående tomt för att vi med tiden var mer och mer hos mig eftersom jag har barn och ju mer relationen utvecklades ville vi sova å vakna tillsammans och min sambo åkte i storts sett hem när han behövde städa, tvätta å betala räkningar. Han var sååå spytrött på det och efter 2 år köpte vi lägenhet ihop. Han pratar än idag om hur jobbigt det var att bo i den där väskan…

  37. Det där är väl helt naturligt att känna just nu. Omöjligt att säga hur man vill ha det och kommer att agera i framtiden. Intressant dock att det alltid är svart eller vitt. Jag ska aldrig följa någon viss kost, vi ska aldrig skilja oss osv osv. I all välmening, kanske dags för lite ödmjukhet och beskriva hur saker känns för stunden men vara öppen för att man förändras hela livet.

  38. Jag är i samma situation som dig, fast 1,5 år efter skilsmässan och är fortfarande inte redo för nytt förhållande.

    Men håller med dig om vad du skriver – sambo NO more!!! Aldrig i livet bonusfamilj eller barn.

    Söker passion, en man att älska och dela det bästa i livet med. Disken klarar jag själv tack och ett hus och barn har jag redan.

    Du inspirerar mig att starta eget, kanske blir det en entreprenör av mig på sikt!

  39. Håller med dej!Saknar inte att bo ihop med nån.Får bestämma allt själv och tillbringa tiden med mitt barn.Så skönt!Göra som jag själv vill och ha vårat egna hem!

  40. Jag kan inte riktigt förstå varför det är så provocerande för vissa att inte vilja skapa en ny familj. Att vilja leva på egen hand. Speciellt när redan barnen så att säga är fixade. Vad är det alla eller åtminstone många kvinnor tror att en man tillför dem i vardagen? Vad är det för fel i att vilja bo själv och känna sig oberoende på det praktiska och ekonomiska planet? Det förhindrar ju inte känslomässig närhet eller ett passionerat förhållande. Det blir ju en mer jämlik och spännande relation. Samt skönt att kunna bestämma själv i stort och smått i vardagen. Men vi letar ju alla efter olika saker här i livet… Vissa behöver kanske tryggheten i att ha någon nära hela tiden, men den tryggheten går ju även att uppnå på distans om man nu är emotionellt nära.

  41. Hej hej Isabella! Tror du dina tankar kring detta kan har något med din anknytning från att du var liten att göra? Har du haft en trygg anknytning med ett tryggt anknytningsobjekt? Kanske kan det ha påverkat dig i dina relationer och hur du idag ser på relationer. Att du inte vågar släppa på din egna identitet och på ett äkta, djupt och ärligt sätt släppa in någon i ditt liv.
    Lite spännande att höra vart detta skulle kunna grunda sig i.

  42. Varför kan man inte ha passion och samtidigt delar vardagslivets alla måsten? Den vardagen du beskriver, och många andra i dessa kommentarer, är en relation utan kärlek och då ser man inte det roliga i något.

    1. Varför är den utan kärlek? Är det kärlek endast om man tvättar varandras underkläder och storhandlar tillsammans?

  43. Alltså inget man känner är bestående…
    När ska du lära dej det? Du säger ju emot dej själv massor i bloggen senaste tiden… Det är klart du känner såhär ett halvår efter en jobbig seperation. Det är lätt att man får egoistisk tänk av sånt.
    Den dagen i framtiden som du blir kär, kommer det bli svårt att träffa den människan så lite som du skriver idag för är man kär på riktigt vill man vara med varandra jämt. Du låter inte redo för en relation i mina öron och det är inget fel. Man måste inte vara i en relation. Men man ska akta sej för att ha mkt krav på relationer när man inte ger något tillbaka. Alla kan inte rätta sej efter dej. Om du kommer bete dej som du skriver här kommer nog ingen få chansen att bli kär i dej utan du riskerar att leva ensam eller att någon utnyttjar dej för att du är rik…

    Akta dej för att skriva att såhär känner jag och såhär ser framtiden ut. Du vet ju själv att man utvecklas och på så sätt utvecklas också vårt tankemönster. Och då kommer alla läsare säga : ”vad var det vi sa”.

    Dessutom måste väl du vara en förebild för barnen. Ska de växa upp och tro att det är normalt att man i ett förhållande outsourcar hushållsarbete och matlagning. Alltså i mina öron är det ingen sund inställning till livet. Att lära små att man kan betala andra göra skitgörat så att man slipper… Då blir det genast starka klasskillnader och kontraster i samhället, vill vi ha det så????

    En dag ska vi alla dö, var jobbet eller människorna runt omkring sig som räknas när man ligger på sin dödsbädd??

    1. Bra Helen, då låter du inte sopåkarna ta hand om ditt avfall, rörmokaren fixar stoppet i avloppet, frisören klipper ditt risiga hår och du tar disken nästa gång du är på restaurang? 🙂 varför skulle det vara mindre okej att få hjälp i hemmet än att ta hjälp på andra håll? Så länge barnen lär sig om människor, yrken, tacksamhet och hur världen fungerar (att människor alltid måste arbeta med olika saker) så ska det nog lösa sig! Kom ner från hästen nu 😉

      1. Ps, eftersom det är vida känt att det är okej att känna saker, tro på saker och att sedan ändra sig så behöver man väl knappast skriva någon på näsan om att framtiden kanske inte blir så som man tänkt? Uppenbart och onödigt. Tror du inte hon vet det redan men väljer att säga vad hon tror och hoppas i dagsläget?

      2. Hade jag haft råd hade jag också outsorcat matlagning och hushållsarbete. Däremot hade jag gjort det tydligt för mina framtida att det är möjligt att göra så om man jobbar och tjänar pengar får man göra vad man vill med dom. Jag tycker du är cool Isabella.

    2. HELEN: Sååå bra skrivet, jag håller med dig. Generellt, behöver inte trycka till just Bella här men jag håller med dig i ALLT du skriver Helen.

    3. Varför ska man akta sig för att ha för mycket krav i en relation, om man inte tycker det är särskilt viktigt att vara i en? Hittar Bella ingen partner som möjliggör att jobbet är prio 1 tänker jag mig att hon struntat i att ha någon alls och är lika glad för det. Sluta skrämma upp folk med att de kanske blir ensamma, alla tycker inte det skrämmer att leva utan partner.

    4. Oj hur vet DU att hon INTE ger något tillbaka?? Har du haft insyn i alla hennes förhållanden? Sjukt uttal! Tala för dig själv Helen!

  44. Vi (jag och min man sedan 9 år tillbaka) har aldrig bråkat om vem som ska plocka upp/ur diskmaskinen. Ja det är Aptrist, men det tar ju typ 3 min så varför lägga energi på att diskutera/bråka om vem som ska göra det? (Du som brukar skriva att man ska välja vad man lägger sin energi på…)

      1. Kan ju hända att jag med gav ett exempel 😉 bråka om småsaker känns ju som onödig energitjuv. Men kanske även ett tecken på att det inte är bra, vad vet jag!

    1. Det gäller ju dock att båda tycker att det är en onödig skitsak då – inte så konstigt tycker jag om den som sköter och förväntas sköta allt hemma alla dagar bygger upp en frustration över det, kanske med grund i att man känner sig ensam och ouppskattad. Det skulle jag göra.

  45. Måste säga att jag blir förvånad över att så många är tillfreds med att leva/bo själva pga. att man då aldrig behöver kompromissa och bara kan tänka på sig själv och göra det man själv vill. Som att det vore så hemskt och fruktansvärt svårt att möta en annan människa i dennes behov och önskningar och kunna anpassa sig lite. Resonerar ni såhär på era arbetsplatser också? I sådana fall hoppas jag att ni alla har enskilda företag utan anställda, så osamarbetsvilliga ni verkar vara. Sedan när blev så många så egoistiska och självcentrerade?

    1. Fast om man redan måste anpassa sig efter arbetsgivaren 9h varje dag så vill man ju inte fortsätta anpassa efter nån annan även hemma?

      1. MILLA: Då skulle jag säga att det är dags att byta jobb och ta tag i ditt liv. OM du anpassar dig(negativt) i nio timmar per dag BÖR du göra nåt åt det. För är det nio timmar av positiv anpassning så är det väl knappast ett problem att komma hem och fortsätta leva i synk med någon!?

      1. Det verkar inte handla om att vara ifred IBLAND (vem vill inte det liksom), utan att alltid göra precis som man vill när helst man vill utan hänsynstagande till någon annan.

    2. SPOT ON THERESE!
      Undrar också om de resoneras såhär på arbetsplatser… Vilket odrägligt samhälle vi har!? (kommer få..)

    3. Fast så är det lätt att säga om man vart i en någorlunda lätt relation men en man/kvinna som kanske inte kräver så mycket. Jag själv kommer från ett äktenskap med otroligt mycket krav på mig som jag aldrig hade en chans att leva upp till, och därför fick jag alltid höra hur dårlig jag var och hur jag inte dög. Mina behov var aldrig viktiga och jag glömde tillochmed att jag hade behov för hela livet handlade om att få honom nöjd. Att han skulle få sin vila, få tid till träning, inte väcka honom på morgonen (jag har småbarn), se till att maten var fördig i tid och god osv. Jag som kommer från ett sånt förhållande som alltså kvävde mig så förstår jag exakt Isabellas resonemang. Nu är vi separerade och jag kan efter jag lagt min dotter vila. Eller plugga. Jag behöver inte va hans betjänt eller tillfredställare. Känner jag att jag någonsin vill bo med en man igen? Nei jag vill styra och bestämma själv. Särbo låter fantastiskt. Nu tvivlar jag på att Bella haft just dessa problem med O. Men är ganska övertygad om att hon också känt sig kvävd. I en bra relation som du kanske haft, så förstår jag ditt resonemang. Men så är det inte för alla så va inte så dömande.

      1. I en relation har BÅDA parter att anpassa sig efter varandra, inte bara den ena. Om så är fallet är det självklart ingen SUND relation. Men för den sakens skull behöver man inte förkasta ett förhållande i sig, det gäller att hitta rätt partner i livet.

  46. Men isabella har alltid haft en kille i sitt liv även i ung ålder. Jag började inte dejta förrens jag var 19.
    Tyckte det var lite rolig och hon sa åh våra bagn kommer aldrig växa upp med skilda föräldrar. Allt jag tänkte få var ok när de separerar så kommer hon säga åh skilhsmässa är det bästs som hänt mig det är underbart att va singel.
    Mitt råd är att sluta helt med att chatta och dejta killar. Att komma bort från det helt

    1. Människor är olika helt enkelt. Man får energi av olika saker, det betyder inte att man är självisk eller inte vill samarbeta. Finns bra Ted-talks om introverta. Oavsett är det en styrka att lämna sig skälv och det man trivs och mår bra av – då blir man även en mycket härligare partner att leva med ;)!

  47. Jag tycker ofta dina åsikter är rätt kontroversiella men en sak som jag minns att du sagt, och som jag tagit med mig i min relation, är att radera allt onödigt tjafs. Jag och min kille bestämde när vi flyttade ihop att vi aldrig skulle bråka om städning och aldrig om ekonomi. Det gör vi inte heller. Vi är vuxna människor och pratade om hur vi vill ha det hemma – och så håller vi det. Förstår inte hur så många kan lägga tid och energi på sånt onödigt tjafs. Men nu låter det nästan som att du vill vara särbo för att ”slippa” sånt ”vardagstjafs”..? Du hade det ju inte så vad jag förstått?

    Mitt enda tips när någon letar partner är att hitta en bästa bästa vän du vill ligga med. Lever du med din bästa vän kommer mycket på köpet, man vill alltid varandras bästa, peppar varandra osv.

  48. Ser att en väldig stor procent av av er som kommenterat tycker att det är positivt att välja bort familjeliv och endast sätta sina egna behov först.Det är tragiskt att egoismen helt tagit över i samhället att ingen ingriper el vill hjälpa sina medmänniskor längre.Hur ska barnen som växer upp bland vuxna som bara vill leka och helst inte ta ansvar dvs göra småtråkiga vardagliga sysslor bli??!!Det är ju något som är helt galet när vuxna inte kan samspela och klara av att vara en familj längre med allt vad det innebär av delad glädje,sorg,ansvarstagande,motgångar,samspel osv.Människan är på god väg att bli en empatilös,hjärntvättad,egoistiskt varelse som inte ser sin omvärld utan stirrar envetet ner på sin mobiltelefon en stor del av sin vakna tid.

    1. Fast Clara, vad har en önskan att leva ensam att göra med att inte hjälpa sina medmänniskor? Vissa vill inte leva i en traditionell relation, och tack och lov är det valfritt idag. Med betoning på valfritt.

    2. Håller med, sorgliga kommentarer här. Svenskar är ett av världens mest ensamma folk. Psykiska ohälsan skyhög. Klart vi behöver varandra, närhet, dela saker med någon. Kan inte förstå hur man väljer bort att leva med någon. SÅ mycket behöver man väl inte anpassa som sambo?! Om man inte har en väldigt krävande sådan, då borde man tänka om.. Tråkig och egoistisk plats världen skulle vara om alla bodde ensamma. En relation växer ju och utvecklas massor av att man bor ihop och delar allt, förstår inte hur man vill ha en relation men väljer bort det. Enligt mig väljer man bort en stor del av vad en relation innebär då..

      1. Att man vill bo ensam behöver ju inte betyda att man ÄR ensam. Det går utmärkt att ha nära relationer (visste ni tex att man inte måste ha barn och sambo för att ha en familj?) utan att bo med någon.

    3. Det är inte egoism att vilja leva själv, herregud så dumt. Man lever med en partner för att man mår bra av det, eller man lever själv för att mam mår bra av det. Egoistiskt blir det bara om man låter sitt val gå ut över andra, vilket man inte gör om man helt enkelt bara låter bli att skaffa en partner. Ska man ha en sambo för att ha någon att vara sympatiskt mot eller vad menar ni?

      1. Jag syftade på särbos vs sambos. Jag tycker man blir egoist om man vill vara särbo för att undvika ”vardagstjafs”, man vill ha egentid, osv. Är man vuxen kan man bestämma sig för att inte tjafsa och för att ge varandra egentid. Allt behöver inte vara så extremt hela tiden. Om man ”kvävs” i en relation är det väl något fel på relationen. Prata om vad du behöver för att ni ska kunna bo ihop och ge varandra det. Det låter för mig som att vissa är särbos för att slippa kompromissa (samarbeta..). Den enklaste och slappaste utvägen kanske inte alltid är den bästa – det finns mycket fint i att kompromissa och skapa en gemensam vardag. Jag tycker det låter ego att ha en extra lägenhet att åka till, ego om man har barn för att man aktivt väljer bort gemenskap och närhet, ego om man är partner och inte kan ge sin sambo det space och den ensamtid den andra behöver.

    4. Jag är inte alls med på hur du menar. Vad är det som säger att människor som lever i tvåsamhet hjälper sina medmänniskor mer än någon som lever ensam? Min erfarenhet är snarare att det är det motsatta som gäller; de jag känner som lever ensamma har mycket mer tid för ideella engagemang, släkt och vänner.

      Vidare är jag inte med på hur du definierar familj, är barnen då inte del av en familj bara för att de inte lever tillsammans med två vuxna? Jag definierar min och min sons familj som den krets av släkt och vänner som alltid är där för oss, som ställer upp när det skiter sig, som delar vår glädje, som älskar oss för de vi är. Det är en brokig skara där olika individer tar olika roller men där jag som vuxen är trygg med att de alla har vårt bästa för ögonen. Att vi oftast inte diskar tillsammans (även om det också händer) är för mig helt irrelevant.

      Dessutom utgår jag ifrån att de allra flesta vuxna som lever ensamma med barn inte har hjälp med vardagliga sysslor utan att de barnen snarare lär sig än mer om hur en tar ansvar och utför tråkiga sysslor.

  49. Folk är ju så olika, vad som passar en relation passar inte en annan.

    Jag och min man har ett annorlunda upplägg, förutom att vi är gifta och lever i en kärnfamilj så har jag en pojkvän. Vi ses i ungefär var fjärde helg. Jag älskar min man och vår familj men jag är samtidigt upp över öronen förälskad i min ”pojkvän”. Han befinner sig i samma läge som du just nu, vill inte leva traditionellt med någon men ändå kanske inte vara helt själv.

    Det fungerar för oss.

      1. Hahaha varför skulle barnen ha någon åsikt om det?
        Det är väl ingenting man pratar med dom om? Och ingenting som dom mår dåligt av.

      2. Tänker också på vad barnen känner för detta?
        Klart barnen märker och påverkas. Om min mamma hade en till kärlek hade det påverkat mig som barn och skapat en del frågor och funderingar.

      3. Vadå vad har era barn med det att göra?? Ja du har ju barn och allt du gör påverkar dom, mer eller mindre. Om mamma är kär i två kanske man undrar varför då det inte är så normativt, det kanske skapar oro att mamma ska lämna pappa eller vad vet jag. Barn funderar och oroar sig för mycket. Kanske är relationen med din pojkvän hemlig, men kommer det fram på nåt sätt tror jag ändå det kan skapa oro och frågetecken. Märkligt att bara anta att barnen inte har nåt med saken att göra.

  50. Hoppas det blir ett bra sätt för dig Isabella. Alla är vi olika.
    Jag skulle (nog) inte heller vara i ett samboförhållande igen vid ev skilsmässa. Tror de skulle vara skönt att ta alla beslut själv osv iaf för en lång tid. Nu är jag dock gift och vi firade 18 år nu i helgen som var, så jag hoppas det inte blir verklighet, men man vet ju aldrig.

  51. Det är ett väldigt intressant sätt att se på förhållande! Det är väldigt kul att läsa om en persons tankar som tänker på ett helt annat sätt! Älskar din blogg 🙂

  52. Särbo, Absolut! Finns väl inget mer avtändande än en fisande karl i soffan som glor på tv och petar näsan! Träffas när båda vill och är fräscha. Slippa vardagen. Det är toppen tycker jag!

  53. Har ett barn på heltid och var singel fram till sept i år. Var singel i 6 år innan min nuvarande relation. Bott själv och med min son hela denna tid och verkligen njutit av det. Har träffat några män, enbart för sex under perioder. Trodde i princip aldrig att jag kunde bli kär har aldrig varit det på riktigt men så träffade jag min nuvarande där allt stämmer till hundra. Helt underbart. Nu längtar jag efter den dagen vi kan flytta ihop och leva vårt liv tillsammans. Ha roligt och njuta av livet. Ibland ändrar man sig och man ska aldrig säga aldrig. Det är egentligen bara naivt.

  54. Du verkar inte känna dig själv särskilt väl? Först tanke på sterilisering och aldrig barn, sen var fredagsmys, storhandla, glassbil och köttbullar det bästa i livet, du gav storslagna äktenskapsråd efter en (!) månad. Nu är det vegan och noll socker och ingen man. Snart är det man och sambo och sällskapsspel och Idre igen 😆 Det känns rätt ego att utgå från mig-mig-mig i önskedate. Mannen förväntas gå helhjärtat in i art stötta dig. Men vad ska du ge?! Ha en fin kväll!

    1. Men snälla M så klart måste man utgå från sig själv.
      Och det du rabblar upp här är ju Isabellas liv. Saker händer.
      När man är 17 tänker man på ett vis, när man blir mamma tänker man på ett annat. När äktenskapet inte håller så vänds livet upp o ner, och andra tankar dyker upp. Att kunna ställa om och trivas i det som är just nu, är en gåva.
      Mannen förväntas inte helhjärtat gå in o stötta, utan Bella önskar hitta en man med dom egenskaperna.

    2. Fast det är väl ändå helt underbart att man kan ändra inställning och vara fantastiskt nöjd med just den tillvaron man har här och nu. Livet förändras och jag tror man själv mår bra om man kan finna guldkanten och en vardag man trivs med ifall man kan vara lite föränderlig. Så är det iallafall för mig och det skulle kännas mer konstigt om man alltid tyckte samma sak!
      Och en till kommentar – man måste väl utgå från sig själv om man ska beskriva vad man önskar sig!? Vad man sen själv kan ge är en helt annan fråga!

  55. Wow vilket nytänk till en relation! Jag tänker bara hur man kan bli pirrig inför en helg med någon man nyligen börjat dejta eller inför en middag med personen, och att alltid ha den känslan om man inte ses så ofta? Så härligt!
    Ska spara det tänkandet till framtiden! 🙂

  56. Hjälp vad många av er som säger att det är ego att välja bort ett ”normalt förhållande”. För det första, normalt är det vi gör det till. Och varför skulle det vara ego att vilja leva sitt liv på sina egna villkor? Nu har Isabella barn så dom kommer alltid att gå först oavsett, men är det verkligen så illa att välja sig själv före en partner?? Hon har ju dessutom klargjort att den dagen kommer hon att vara ärlig med sin partner, så att han känner likadant. Vad är problemet? Alla vill inte leva med en annan människa 24/7, varför är det så provocerande? Det är precis samma saker som vänner och bekanta sa till mig när jag var runt 20, att jag var ego och att jag skulle ändra mig tids nog osv. Jag är 33 år idag och känner likadant.

    1. Tack för ett genomtänkt resonemang.

      Jag lever i en samborelation och tycket det är toppen. Men från det till att anklaga folk som inte vill ha precis samma upplägg som en själv för att vara egoistiska är ett långt steg. Som om jag levde med min partner för att vara snäll mot honom? Näe både jag och Bella lever så som vi mår bra av.

  57. Kan det vara så att du när du var yngre strävade efter Svenssonlivet som gift, med allt vad det innebär inklusive storhandla och tv kvällar för att du själv inte kommer från en kärnfamilj? Bättre att vara ärlig mot sig själv och andra och inse att det livet inte passar för alla. Jag har aldrig varit sambo och vet faktiskt inte hur det skulle gå, skönt att det finns flera som funkar så.

  58. Alltså, jag fattar inte… Du hyllade ju jämt dig och Odd som ett grymt team?!? Ni klarade ju allt utan minsta käbbel och high fiveade er igenom livet. Jag, och säkert andra med mig, avundades hur ni kunde glida genom livet konfliktfritt och typ nyförälskade. Var det bara en lögn det du skrev? I princip ända fram tills ni delade med er om skilsmässan så var ju allt toppen…

  59. Särbo är det bästa! Lyckligt gift sedan 15 år. Min man bor i England och jag i Sverige. Ses 1 vecka i månaden under året, sen tillsammans hela sommarsemestern. Känner mig fortfarande nykär. 🙂

  60. Detta tänkande bevisar att ”The swedish theory of love” Av Erik Gandini är enbart sanning gällande majoriteten av svenskar.

  61. Vilket fantastiskt inlägg! Jag som levt mer som sambo än singel (med x antal olika män) i mitt 31åriga liv fick mig verkligen en tankeställare! Tänk så underbart att ha ett särboförhållande under många år innan man ev bor tillsammans! Egentid deluxe fast ändå alla gobitar från ett förhållande 😍

  62. Haha undra hur länge du håller fast vid dessa planer/åsikter? 😉 6 månader? Ett år?

    Går man in i en seriös relation där man delar liv med varandra så gör man medvetna val. Jag och min sambo väljer att inte bråka om småsaker. Vi har delat upp sysslorna och sedan gör vi dem, punkt slut. Hittar man bra rutiner så ordnar det sig. Har man respekt för varandra så tar man ansvar för att sköta vardagen ihop. Men alla är inte mogna nog att kunna ta ansvar för sin relation tyvärr.

    1. Alla väljer ju själva vilken typ av förhållande de vill ha. Att vara inställd på att dejta en lång period innan man eventuellt flyttar ihop tyder snarast på självrespekt och respekt för barnen. Sund och självständig inställning. Märkligt att många verkar missta självständighet för egoism.

  63. Helt rätt Bella! Man ska tänka på barnen i första hand och sen sig själv. Livet är för kort för att vara i en relation man inte trivs i. Du har så sunda värderingar! Tänk om alla kunde gå in i en relation raka och ärliga och säga ”Det här är jag, take it or leave it”, så mycket tid och energi man skulle spara på att slippa komma på ett år senare att personen i fråga inte varit helt ärlig i början.

    Jag hejar på dig, du är en enorm förebild för den nya generationen!

  64. Jag personligen hade aldrig orkat med ett förhållande där min man kommer hem och ska fortsätta jobba, jobba i sängen etc. Eller en man som reser så ofta.

  65. Faktiskt, Isabella har tidigare varit en förebild, driven och framgångsrik.
    Men, det känns som om att hennes barn rationaliseras till något på listan med arbetsuppgifter att checka av.
    Ungefär schemalgt mys när tårtbitarna passar in i en liten del av allt ”jag, jag , jag”.
    När jag fick barn så slutade jag att vara huvdpersonen i mitt liv, mina barn är mitt allt och familjen kommer först.
    Jag förstår att det inte är så för alla, men att predika om hur allt och alla, inklusive barnen får anpassa sig efter en jakt på framgång, makt och egentid känns lite.. tomt och kallt. Sorgligt.

  66. Du låter som ett kap! Precis vad män letar efter. Du vet vad du vill, vad som är vikigt och tummar inte på ditt och barnens liv för att du ”råkat bli kär”
    Om man tycker om någon på riktigt så har man hela (förhoppningsvis) livet på sig att bli sambos sen.
    Jag behöver också en man som förstår att mitt jobb är min passion. Man får ha gemensamma passioner också. Det sexigaste för mig är en man som förstår sig på mig. Svårt att hitta dock, men tror jag att min sambo förstår 🙂

    Egentid hade jag också efter min separation. Jag tror personligen inte på att kasta sig in i nästa förhållande direkt. Iaf klarade inte jag det, att bearbeta ensam ger en sån kraft. 2,5 år senare var jag en helt annan människa. Jag var mig själv.

    Kram och lycka till med Åhlens! Ni kan väl komma till Skåne också, Åhlens city finns ju i Malmö ? 😉

  67. Jag välkomnar alla att göra ett besök till närmaste daghem/skola för att se resultatet av barn vars föräldrar tänkt att ”kvalitetstid” är viktigare än ”kvantitetstid”. Det är under ”kvantitetstiden” vi lär oss att samarbeta, LYSSNA på varandra och förstå att allt inte alltid kan gå som JAG vill. Föräldrar intalar sig själv att det inte är kvantiteten utan kvaliteten som är viktig, men det finns ingen som läst småbarnspedagogik/utvecklingspsykologi som skriver under det. Vidare är det skrämmande hur en del vuxna verkar tro att kvalitet handlar om materiella saker (resor o.s.v.). Vad ett barn behöver för att växa till en sund vuxen är mat, lek och kärlek, d.v.s. TID med en vuxen när man blir sedd och hörd. I mängder och massor. Det är brist på det som syns hos dagens barn och unga som bara skriker efter uppmärksamhet på daghem och skola.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..