Ett tomt hus

Jag satt kvar till sju och åkte hem, hade ingen matlust så jag gjorde en green bowl och satte mig i soffan och tittade på en dokumentär om Diana. Vid en scen med henne och sina söta barn blev jag blödig och saknade Gillis och Sally enormt. Var påväg att bli rejält ledsen och smått panik men då fick den rationella hjärnan steppa in och förklara för mig själv att det inte är så konstigt att sakna barnen när jag ser en scen med en mamma och två barn. Samt att jag träffar Sally och Gillis imorgon igen och har en långhelg med dom. Det känns alltid lite bättre att trösta sig själv rationellt. Och jag inser också att varför det är så lätt att fylla all vaknen tid utan barnen med just jobb – Det känns inte lika smärtsamt då.

Vackra vackra människa! Jag visste inte så mycket om Prinsessan Diana förens denna dokumentär. Story of Diana heter den, rekommenderas starkt. Vid ett tillfälle tänkte jag ”Herregud var hemskt att vara offentlig, att alla ska ha en åsikt om allt man gör”. Sedan gick det upp för mig … Just det ja…

Jag mixade grönkål, broccoli, dadlar, avocado, ingefära, blåbär och äppeljuice. Jag gör min mix oftast tjock så jag kan äta den med sked. Ovanpå är kokosflingor, pumpafrön, torkad tranbär och mandelsmör. Verkligen en latmiddag.

Nu ska jag avsluta det sista. Var förbi barnens rum här på ovanvåningen och då låg deras nya vinterkläder redo för dom.

Uh. Livet. Jag antar att jag kommer få leva med denna känsla av saknad för resten av mitt liv. Förhoppningsvis ändras känslan av knivhugg i magen till något mildare. Hoppas.