Kill-boken

Häromdagen så skickade min gamla barndomsvän bilder från vår kompisbok vi skrev i. I den skrev vi upp våra drömmar, vad vi skulle jobba med, vilka killar som var snygga etc. Allt som var viktigt när man tonåring. Dom snyggaste killarna fick en egen bild och text under .. Gissa vad jag skrattade är jag såg att Odd var med på en av bilderna, omringad av en drös tjejer (inklusive mig själv). När jag var 14 år var Odd det vackraste jag visste bland alla killar jag kände till. Jag minns han så lång, hans långa vackra hår och breda axlar. Han hade slitna jeans och t-shirtar eller skjorta på sig och så hade han pigga nyfikna ögon. Ibland blev han helt rosig om kinderna som jag idag har förstått att det var hans tecken på nervositet. Där och då trodde jag väl att han var varm eller något, Odd var nämligen känd som den ”dryga killen” så inte kunde jag tro att han egentligen bara var blyg…

Jag är i svart! Han tyckte att jag var alldeles för ung, 14 och 16 år var rätt stor skillnad där och då!

Bjuder på denna bild också, jag tror att vi bara satte oss i en bil eller taxi och fotade. Jag tror inte ens att vi hade några planer. Minns att jag egentligen ville ha en fjällräven-jacka men hade inte råd till mer än en Peak som också var svindyr. I Vasa Real var hetsen på märken enorm och Peak-jackan var egentligen det enda märkesplagg jag ägde, på resten stod det L.O.G.G på. Idag har jag de flesta kläder från kedjor men där och då var det jobbigt. Det fanns tjejer redan i 7:an som bar Burburry-väskor, helt galet. Just hur vi ska hantera märkeshetsen i innerstan är något vi får klura på Odd och jag när Gillis och S växer upp. Man vill ju så gärna göra barnen starka och få dom att ”strunta i det” men det är fruktansvärt svårt som tonåring, det minns man ju.